Reklamering

Mina damer och herrar, äntligen är den är! Bloggen som Ni alla har väntat på, i evigheters evigheter. Bloggen med stort B. Alltså Bloggen! Bloggarnas Blogg!
Bloggen du har väntat på är den Blogg som söker efter Magnus sanna identitet! Och inte vilken Magnus som helst, nehejdu, det vill jag lova, utan Sex Dåren Magnus!

Magnus (?) skapar sin blogg

En länk är för evigt inristad till höger om inläggen i denna blogg, så att Du när som helst kan gå in på den och titta efter uppdateringar. Eller så gör Du som jag och George Bush och lägger till den som bokmärke precis bredvid facebook i bokmärkesfältet. Valet är ditt!


Gå in på Sex Dåren Magnus egen blogg och titta du med!

Snel Hest

Gnegg.

Världens skönaste disktrasa

I helgen var det första advent, och med första advent följer alltid julbazar med scouterna.
Till denna bazar pysslar varje avdelning något, oftast ganska fult, som man där försöker kränga på stackars föräldrar och andra uppoffrande släktingar och vänner.

För några år sedan gjorde min minioravdelning - minior är för er som inte vet barn som är 8-9 år gamla, och alltså inte så konstnärligt begåvade - disktrasor med eget mönster på. Alltså de ritade på vita disktrasor med textilpennor.
Dessa disktrasor fick på bazaren ett mycket optimistiskt pris; 25 kronor styck.

Vem vill köpa en disktrasa med fult motiv för 25 kronor?!

Jag blir nästan lite arg.
Hur som helst, i år var typ hälften av de ursprungliga trasorna fortfarande kvar, men nu nedsatta till det lite mer rimliga priset 5 kronor.

Nog om detta. En av de trasor som var kvar till sist även denna bazar är nog den absolut roligaste disktrasa jag sett i mitt liv. Och det är egentligen lite konstigt att den var kvar så länge, att ingen köpt den än, för se bara vad konsekvensen blir om man köper den:


Vem vill inte köpa en sådan trasa (för 5 kronor, inte 25)?!

Men det bästa är nästan detta.
När man vänder på den:



Så bra!

Jag köpte den genast såklart. Eller ja, genast är väl att ta i, den har ändå funnits tillgänglig i några år, men ändå. Jag köpte den, och är därmed nu officiellt bäst! Och dessutom älskad av en disktrasa. Kan det bli bättre?
Jag tror inte det.


Gonatt.

Tankspridd

Idag när jag skulle gå och handla tänkte jag såhär:

"Hm. Det må vara slask ute, och snön må ha smält bort.
Men jag är ändå kort.
Och fryser ofta.
Jag ska sätta på mig mina långkalsonger."

Gissa vad jag gjorde sedan?

Jag öppnade kylskåpet.

Varför, o varför?
Var det för att jag trodde att mina långkalsonger skulle befinna sig där inne (för att jag vet hur tankspridd jag är och faktiskt kan ha lagt dem där?), eller för att jag helt enkelt hade glömt bort vad jag skulle göra, trots att det bara var två sekunder sedan jag tänkt tanken?

Jag vet inte.
Men konstigt var det.

Döden

Jag fick för en stund sedan ett sms av min kära mor om att min, nåväl vår, katt har somnat in för gott. Hon hade någon juvertumör som hade spruckit, och de gav henne en spruta. Jag började till min förvåning grina som en liten snorunge.

Och när jag slutade gråta för stackars Malvas skull så kom jag att tänka på döden i allmänhet, och då började jag lipa för det. Det är ju ändå inte alltför långt kvar innan de mor- och farföräldrar sin finns kvar går och dör, i alla fall inte om man får tro dem själva. Jag menar, mormor är ju snart 80, och morfar är det väl bara en tidsfråga innan han kolar. Nej skämt åsido - för tro det eller ej det där var ett försök till skämt, som på sin höjd mina kära syskon förstår - så vet jag inte hur jag kommer ta det. Och just det, farfar också. Fast han kan banne mig hålla sig kvar i livet av ren envishet tills han är hundra, så det behöver jag kanske inte oroa mig för. Vi får nog äta kräm ett bra tag till.

Hur som helst, jag hoppas att det inte händer någon av dem de närmsta tre åren, då jag är här, för bara det lilla kattskrället kändes det som att jag var för långt borta när hon dog. Det är lite tungt att få ett dödsbesked via sms, i synnerhet efter att personen/djuret i fråga redan avlidit.

Lilla Malva! Hon kommer ju liksom inte håra ner min säng längre, inte bita mig i benen när hon inte fått god mat på länge, inte vilja gosa när det jag minst av allt vill göra är att kramas med henne, inte vara vägen i största allmänhet. Det känns konstigt.

Historien om Punksnoris

Alternativ stavning: Punk-Snoris.

Det var en gång en alldeles fantastiskt stilig och underbar ung man vid namn Marcus. Denna Marcus jobbade en sommar på Gröna Lund, ett nöjesfält i den vackra staden Stockholm. Där träffade han den om möjligt ännu fantastiskare unga, men något mognare, kvinnan Karin.
Marcus tyckte mycket om Karin, vilket för den som träffat Karin är föga överraskande. Alla tyckte om Karin. Gråtade barn, arga föräldrar, snälla roliga kollegor. För att inte tala om cheferna, kungen, och sist men inte minst Paris Hilton.
De två, Marcus och Karin alltså, inte Paris Hilton och kungen, eller typ Baruth, blev genast mycket goda vänner, ty Karin fattade tycke för Marcus också. Trots att han sa att hon såg gammal ut.
De goda vännerna försökte så gott de kunde ha rast samtidigt, och de klappade älgar tillsammans på sin lediga tid. Allt var frid och fröjd.

Men en dag hände det oundvikliga - det var dags för en av dem att sluta! Karin jobbade sin sista dag, och Marcus var helt förstörd. Hur skulle han klara sig utan Karin?
Medan han funderade på detta körde han som vanligt sin attraktion, och eftersom han var en snäll och rolig människa tyckte barnen mycket om honom, och några små barn hade vunnit ett snorgrönt rådjur med tuppkam som de ville ge till Marcus för att visa sin uppskattning.
"Aha!" tänkte Marcus genast när han fick det snorgröna rådjuret med tuppkam i sin hand. "Denna ska jag ge till Karin som avskedspresent, så att hon aldrig glömmer mig!"
Sagt och gjort. Eller ja, tänkt snarare. När Karin hade lämnat tillbaka sina kläder, utom kepsen som hon hade tappat bort (och fick 30 kronors avdrag från lönen för, snåljåpar!), så drog Marcus upp rådjuret ur sin väska. Karin blev stormförtjust i den lilla varelsen, som inte levde och därmed egentligen inte direkt var en varelse.

Hon tog med sig djuret till pub-kvällen, och där försökte de tu tillsammans med tre andra kollegor komma på ett namn till det snorgröna rådjuret med tuppkam. Bambi blev utbuat direkt, och inget annat namn tycktes heller passa.
Men så till slut knäckte någon av de fem vännerna nöten.
Punksnoris!
Så enkelt, men ändå så genialiskt.

Från den dagen, eller dagen efter faktiskt, eftersom hon då bytte hem, sitter Punksnoris på Karins nattduksbord, och en bild av honom ligger för evigt uppe på Karins blogg. I ett tidigare inlägg.


The End.



Jag borde bli författare.

Msn - källa till underhållning och blogginlägg i massor

För några veckor sedan hade jag och min kära granne Emma några ytterst roande konversationer på msn.
Den första handlade om att hon ska vara på med på sin egen tuffa begravning - som äger rum därför att Gerd, vår fantastiska lärare, har vållat hennes död på något sätt, minns inte exakt hur - där bla Trix ska uppträda med bara överkroppar och eld. Begravningen kommer att avslutas med att hon sprängs i luften som ett köttsligt fyrverkeri, och alla går därifrån med en bit av Emma i håret. Vi kom även fram till att jag ska äta Emmas filé, en filé som jag för övrigt ska fånga med en håv, av två anledningar:
1. För att bli lika smart som hon - det sitter ju naturligtvis i filén!
2. För att jag när vi skrev detta var hungrig.
Den andra konversationen var bara ett enda stort missförstånd, och den finns att läsa på Emmas blogg: Jag är inte skallig, jag bara kallas skallepär

Jag är egentglien ganska bra på att i allmänhet inte göra mig förstådd, dels i verkliga livet, men framförallt på msn. Jag skriver så konstiga formuleringar och ingen förstår. Nu ikväll blev en konversation med Erik såhär:

Ymer säger (22:23):
hallå!

Ymer säger (22:24):
jag har skrivit sms och facebook till dig

Ymer säger (22:24):
har du sett det?

Ymer säger (22:33):
du är helt onåbar

Nahkala säger (22:33):
Yesbox, tyvärr ska jag hälsa på Henke den helgen så jag kan inte ;/

Nahkala säger (22:33):
Jag vet

Ymer säger (22:33):
jahaa

Nahkala säger (22:33):
solly

Nahkala säger (22:33):
jag är dålig

Ymer säger (22:33):
but why?

Ymer säger (22:33):
ja

Ymer säger (22:33):
haha

Ymer säger (22:34):
alltså varför är du onåbar

Ymer säger (22:34):
inte varför ska du hälsa på henke

Ymer säger (22:34):
oj nu ska jag gå

Nahkala säger (22:34):
Oj

Nahkala säger (22:34):
var då?

Ymer säger (22:34):
vet inte

Ymer säger (22:34):
hejdå


Förklaring: Jag skulle gå ut på promenad med mina grannar, och de kom och skulle hämta mig då. Det visste inte stackars Erik, och jag hann inte skriva någon förklaring, så det blev bara "hejdå".

Jag tänkte att jag här skulle skriva att från och med nu skall världen förändras! Jag skall icke mera skriva konstiga saker på msn, och jag ska göra mig förstådd i alla sammanhang! Hela tiden!
Men det tänker jag nog inte göra, för det kommer aldrig att gå. Skriva det här alltså. Fast jag tänker i och för sig inte göra det heller, alltså mig förstådd, eftersom det inte kommer att gå. Om ni förstår.
Antagligen inte.
Att ni förstår alltså. Ni förstår antagligen inte.

Hejdå.

Pappa betalar

I måndags var jag och Agnes på konsert med världens bästa Gavin. En Gavin som pappa Mats skulle göra allt för. I alla fall betala sina döttrars biljetter, för att skona dem från en ekonomisk kris. Vilket kanske i och för sig mer innebär att han skulle göra allt för sin döttrar. Men det var inte så han formulerade sig.

Hu som helst, jag och Agnes åkte dit runt tre och ställde oss och köade, trots mammas teorier - förlåt; hypoteser - om att denna Gavin inte var en artist man köade till. Jag och Agnes förkastade under kvällens gång mammas hypotes, ty kön var när klockan närmade sig halv sju och insläpp flera mil lång.

Det sades att man inte fick fota därinne, och blåögd som jag är tog jag inte med mig min kamera in. Agnes tog inte heller sin, för jag sa att man inte fick det. Tji fick vi, då varenda människa i publiken utom vi (och två styckna som vi träffade i kön) hade kameror. Därav har vi inga bilder från detta fantastiska evanemang och denna döläckra sångare, vars efternamn förresten är DeGraw. Men vi kunde å andra sidan fokusera på att lyssna på den himmelska musiken och njuta av hans vackra stämband istället, det kunde minsann inte de som bara såg konserten genom en kameralins! Eftersom de liksom mer fokuserade på att fota då alltså.

Men trots detta beklämmade/önskvärda faktum så har jag ändå några foton från kvällen från när vi stod i kö, fast jag tänkte bara visa ett.
Bakgrund: Min kloka lillasyster hade tagit på sig strumpbyxor och shorts, ty detta ansåg hon vara en lämplig klädsel när man ska stå ute i typ minusgrader i drygt fyra timmar. Detta fick mina ömma storasysternerver att värka, och jag knallade iväg och köpte en mysig röd filt att svepa om hennes arma kropp. Hon såg lite ut som en tomte. Såhär:


Modellsnygg som vanligt, trots den höga tomtefaktorn. Det är fusk att hon är lång. Hon borde vara mindre än jag. Men nej ack nej, gud vill mig inte så väl. Jag tror inte att gud finns. Isåfall skulle inte storasystrar kunna vara kortare än lillasystrar.

Hejdå.

Ps. Locken vill mig ont. De hade ner min affisch på Snygg-Lars från väggen när jag inte var hemma! Ds.

Mystiskt

Konspirationerna i mitt kök blir mer och mer påtagliga.
Idag när jag kom hem låg det en upphängargrej på golvet framför spisen. Detta kanske inte låter så märkligt, men när jag talar om var den brukar hänga tror jag du ändrar dig! Den brukar hänga på väggen ungefär två meter därifrån!! Jag slår vad om att det är Locken som är i farten igen. Och är det inte det, då vill jag flytta. Jag vill inte bo på ett ställe där jag inte har en aning om vad för faror som lurar i minsta hörn!

Så här såg det ut:

Hängaren sitter alltså vanligtvis en bit ovanför den fina pilen.
Och hängaren är den lilla vita plutten på golvet.

Detta är helt klart onaturligt.

På återseende - om inte Fienden få tag på mig innan dess!

Enrique Iglesias tar i från tårna!

Detta är roligt.

I ett program på ettan förut som hette något med musik så visade de ett klipp där Enrique Iglesias uppträder. Det är ett playback-framträdande, och han (stackarn... Haha!) visste/trodde inte att micken var på.

Men micken var på.




Någon som fortfarande tycker han är snygg?


P.s: Jag har lärt mig lägga in you-tube-videos på bloggen! Jag är bäst!!

Man ska köpa grisen i lådan.

De flesta borde vid det här laget ha hajjat att jag har flyttat till Västerås - den som inte har gjort dig kan kontakta mig för att personligen få tilldelat sig en knäpp på näsan.
Hur som helst, jag har i alla fall flyttat, och innan jag gav mig av rensade jag lite hemma i Aspside. När man städar hittar man saker, och på en av hyllorna uppe i min säng har jag i mångamånga år haft en liten typ låda. Den ser ut ungefär såhär:


Jag har egentligen inget minne av att jag lagt saker i den lilla lådan, men det måste jag uppenbarligen ha gjort. Ty när jag nu hittade och öppnade lådan igen, typ kanske elva år senare, alltså då jag städade där uppe nu senast då, då för några veckor sedan, innan jag flyttade till Westside, så var detta vad som mötte mig:


Visst är det fint! Prydliga rader av grisar och dalmatiner, sällskapade av Spice Girls.
Jag skrattade och tillkallade mamma som också skrattade.
Man är så söt när man är liten.

Hejdå.

Rikslarm!

Gah! Mina damer och herrar, jag ber er att se upp! Eller inte nödvändigtvis upp, men ni bör hålla utkik! Ty nu har det fruktade, De fruktade, börjat kräva sin makt.
Det vi länge har anat, men som ingen velat tala högt om, är nu slutligen på väg att ske. Nu har det som vi länge fasat för, men förnekat in i det sista, ändå hänt. De-som-inte-får-nämnas-vid-namn har till slut kommit fram i ljuset, och gett sig till känna som Människo-hatare, Mugglar-fiender, Fot-ovänner.
Idag, mina damer och herrar, blev jag attackerad av ett Kastrullock!

Helt utan förvarning kom den vildsinte. Som från ingenstans skuttade han ner från diskhon där jag lagt honom, i tron (förnekelse?) att det var ett vanligt dött Lock. Men ack så fel jag hade! Han kastade sig - med den vassa kanten före! - rakt på min stackars intet ont anande fot. Jag insåg direkt vad som var på väg att hända, och slängde mig genast ner på marken, denna gång för att ta skydd. Man ska inte göra misstaget att ge sig in i strid med ett Lock, och framförallt inte ett Kastrullock, utan förberedelse - det slutar bara med kaos och förödelse. Ni är oroliga, jag vet. Men eftersom jag skriver detta nu förstår ni kanske att jag är vid liv trots allt.

Men hualigen. Det skulle inte förvåna mig om det är han som idag anföll mig, som är ledare för hela deras armé! Sådan teknik har jag tidigare knappt sett ens från de mest tränade Lock. Och Han bor alltså hemma i mitt kök.

I mitt kök!

Jag ställer mig genast frågan: Är det här de har sitt huvudkontor? Håller denna konspiration, planering att ta över världen, på i mitt hus? Har detta pågått rätt framför näsan på mig, utan att jag har märkt något? Hur kan detta ha skett?!


Och till er som fortfarande förnekar detta faktum: Jag har beviset på min fot! En bula så hög att berget hemma på gården i Aspside verkar ungefär lika stor som en fjärt. Jag har glömt min kamera där, i Aspside, så jag kan dessvärre inte fota. Men den finns där, det vill jag lova! Bulan alltså. Kameran också förvisso, men det var bulan jag menade.


Klart slut.

Varsågod!

"Vilken fin tröja du har!"
"Tycker du? Tack!"
"Varsågod"

Är inte det en ganska konstig sak att säga? Inte just det "fin tröja" men att säga "varsågod". Som att man serverar en komplimang på ett fat, och inte egentligen menar det man säger utan vill vara 'snäll'. "Varsågod för att jag var snäll och låtsades att din tröja var fin". Jag har svårt att förklara vad jag menar, men ni kanske förstår.

Vad arg jag låter. Jag är inte arg.

Förresten: i framtiden kommer jag att gå förbi en bil som har ett klistermärke på sig med texten "Pedofiler och våldtäktsmän är också människor tre meter under marken" (eller något i den stilen). Vad betyder det? Någon som vet?

Hemlängtan

Nej, jag har inte jättehemlängtan, men det är helt klart vissa saker man saknar när man flyttar sådär bara huxflux. Jag trodde ju att jag inte skulle komma in någonstans alls, och räknade med att bo kvar i Stockholm ett år till. Men nej ack nej. Jag skulle flytta till Västerås.

Detta innebar att jag lämnade No Strings - min dögrymma orkester, Tallkotten -nåja, jag kanske inte saknar barnen sådär överdrivet men vissa är faktiskt snälla, karaten - och naturligtvis alla tävlingar som jag nu missar. Och utöver detta har jag inte hittat någonstans att rita kroki överhuvudtaget.

Dessutom saknar jag naturligtvis mina vackra vänner, och att ha en familj att komma hem till. Mycket är skönt med att bo själv - att behöva laga mat på egen hand hör inte till de sakerna. Jag suger på att laga mat, så är det bara. När man bor hemma hos mamma och pappa behöver man inte tänka på sådana saker. Och behöver man äta något snabbt någon dag så finns det ju alltid nånting i kylskåpet som det går att göra något av. Allt sådant måste jag nu köpa själv, vilket jag inte riktigt har gjort, så det finns helt enkelt inte så mycket ätbart i mitt kylskåp/frys.

I alla fall. Jag kom på det här med att jag saknade krokin häromdagen, så jag tittade lite i min pärm där jag samlat mina finaste bilder. Då hittade jag den här, som verkligen är en av mina favoriter:


Ganska poänglöst kanske att visa upp en bild såhär bara för att den är snygg, men jag tycker om den och vill skryta.

Jag har fått önskemål om bilder på min lägenhet, men i nuläget är den inte i sitt bästa skick och jag orkar inte städa just nu, så jag fotar lite när jag orkat ta tag i det.

Det här blev ett tråkigt inlägg.
Hejdå.

Ljuva 80-tal

Kan ni inte alla hålla med om att 80-talet var en av de vackraste mode-epokerna som någonsin varit, och förmodligen någonsin kommer att bli? Jag menar: Axelvaddar som gör den nättaste kvinna till en bredaxlad man, shorts så korta att Stefan Holms ser ut som långbyxor, mintgröna t-shirts åt alla håll och kanter, och så givetvis benvärmare. Hrm. Jag har svårt för att skriva ironiskt, men det var i alla fall vad jag precis försökte vara. Utom angående benvärmarna, det är ju sjukt snyggt!
I alla fall, fula kläder bars på 80-talet, så mycket kan vi i alla fall konstatera, men att få detta som tema på vår första sittning var inte något deprimerande faktum. Tvärtom! Det är ju så fult, men det är ju så roligt!
Alla hade på sig jättefina hysteriska kläder (rosa var av någon anledning väl representerat). Ungefär så här såg vi ut:

Det syns inte, men jag har rosa benvärmare på mig. Eller ja, jag hade det då i alla fall, nu har jag de röda luddiga sockorna på mig som så ensamt låg på mitt hallgolv förut...

Det blev en rolig kväll med en bra DJ för en gångs skull, han spelade massor med 80-talslåtar. Av någon anledning gick dock brandlarmet igång flera gånger senare på kvällen/natten (jag misstänker starkt rökmaskinen), och vi fick utrymma lokalen. Det hela var något besvärande, och ganska kort därpå lämnade jag (och min granne) tillställningen. Men trots detta tycker jag att det var en mycket lyckad afton.
Klart slut.

Ur en reparatörs synvinkel

Idag när jag kom hem från skolan var det något som inte stämde. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad, men något var inte som det brukade. Jag såg mig omkring i badrummet, som jag för tillfället befann mig i, och fick till slut syn på det. Toa-locket, inklusive själva "ringen", var inte nedfällt! Hm. Det hela kändes väldigt mystiskt, tills jag insåg att jag ju ringt om det där duschmunstycket. Och mycket riktigt; när jag tittade efter så hade jag ett nytt och fräscht, dock lika fult som det gamla, duschmunstycke. Helt otroligt. Kan ni gissa vad det var för kön på reparatören?
I alla fall, det kändes lite obehagligt att han har varit i mitt hem när jag inte var där och sett precis allt. Och så kom jag att tänka på det att vad är det egentligen han har sett? Hur bor jag egentligen? Så jag lämnade allting orört och tittade lite på hur jag "inrett" min lägenhet. Jag kom fram till att detta är vad han såg:

Ett par röda luddiga sockor på hallgolvet.
En axelväska på kylskåpshandtaget.
Två uppochnervända godispåsar på köksbordet.
Tom påse på köksbordet.
Massor med näsdukspaket på köksbordet.
Kläder på köksbordet.
Kläder på en köksstol.
Kläder på fåtöljen.
Två sladdar under skrivbordet, inpluggade i varken vägg eller något annat.
Datorväska under en annan köksstol.
Datormus i en hurtslåda på skrivbordet (samma hurtslåda som inte sitter i hurtsen under skrivbordet).
Fula gardiner.
Handduk och bikiniunderdel upphängda på duschdraperipinnen.
Bikiniöverdel upphängd på duschslangen.
Papper och skräp på... ja, överallt i princip
Punksnoris.

Ja.
Jag hade i alla fall diskat.

Liten Karin börjar bli stor

Och därför har jag naturligtvis börjat samla vuxenpoäng! Jag är numera så fantastiskt mogen så jag blir alldeles förvånad över mig själv ibland.
Nedan följer en redovisning (< sjukt moget! "Redovisning" liksom! Vem använder sådana ord? Jag såklart! Eftersom jag är så in i norden vuxen!) av vad jag hittills åstadkommit i mitt Nya Liv.

Jag har:

Flyttat hemifrån, till en lägenhet som jag skaffade typ helt själv

Betalt hyra

Jobbat

Köpt dator och skaffat bredband till denna

Ringt hyresvärden och bett dem fixa mitt lagom äckliga duschmunstycke

Köpt toapapper

Nästan källsorterat

Vaknat runt åtta varje morgon! Jag trodde först att jag blivit galen, men har insett att även detta är ett tecken på min ofantliga mognad

Börjat tänka på min ekonomi. Ytterst lite, men lite är mer än ingenting alls, vilket är ungefär hur mycket jag tänkte på den förut

En tidskriftsamlare för räkningar och andra hysteriskt viktiga saker

Fyllt 20. Slutet på allt vad ungdom heter.

Skaffat husdjur:

Punksnoris

Helt otroligt. Jag är ju uppe i minst tüsen tüsen vuxenpoäng! Knäck det den som kan!

Show me your Tjockis

Lejdis en jentlemen. And children.
I'm begging to all of you, to society! To the man on the street. To the lady in the meatcounter. To the baby in the wagon. To the duck in the ocean. To the horse in the subway. To the birds in heaven. I want to see your Tjockis.
So please: Show me your Tjockis!

I am showing you mine:


And Agnes.


And Elins.


Goodbuy.

Androgyn?

Nej, jag har inte opererat mig eller något, jag är fortfarande av det kvinnliga könet. Men om jag har på mig mössa och termobyxor och en stor jacka så kan jag se ut som en... ja, "man" är väl fel ord... kille snarare. En väldigt kortväxt kille. Som inte kommit in i puberteten ännu. En pojke kanske. En ganska feminin pojke.

Dagen efter

Ja, det gick ju inte så bra det där. För er som inte var där och tittade kan jag meddela att den som kom närmast sanningen i röstningen var Elin, som röstade "Pinsam tystnad". Grattis Elin! Men det ska också sägas att de flesta som var där (en resturang) var där för att titta på fotboll eller äta, så det var inte så många som skrattade åt något alls. Det brukar vara på Boulevardteatern där folk betalar 100 kronor och faktiskt vill se BungyComedy.
Menmen, här är mina tankar:

Jag var den som skulle börja, och det sägs att det inte ska spela någon roll, men det gör det för min känsla. Har man sett någon annan kan man lugnas av det, nu var det bara ett proffs innan det var min tur, så jag blev väldigt nervös och pratade gällt och för fort.
Jag lyckades inte få fram mina poänger, för några hängde ganska mycket på tonfall, och det sabbades ju för att jag var nervös. Jag måste alltså ändra i manus, så att det har med orden att göra.
Och så hade jag för mycket att säga, jag var typ tvungen att prata fort för att hinna ändå, och det är inte så bra. Man ska ha ungefär två och en halv minuts material sa de, och det kan jag förstå, för då kan man ta det lugnt och hinna andas och inte vara stressad redan i förväg.

Mycket att tänka på alltså. Men! Nu har jag provat och överlevt, och jag ska vara med i finalen/semifinalen eller vad det blir också. Tror jag. Jag ska ändra och ta bort lite i mitt material och gå på en kurs och sedan ska jag äga scenen!

Hejdå.

Funderingar

Jag har hittat i ett anteckningsblock små texter som inte direkt passar in någon annanstans, så då tänkte jag självklart "Bloggen!". Jag kommer därför lägga upp små texter lite då och då från och med nu som inte är så filosofiska, men kanske tänkvärda. Jag vet inte, döm själva. Den första kommer här:

I vissa ganska töntiga tidningar där kändisar intervjuas brukar de få frågor som "Vad finns alltid i ditt kylskåp?". Jag har funderat på denna fråga; "vad har jag alltid i mitt kylskåp?", djupt och länge, och jag är lite besviken över resultatet. Det jag kommit fram till är nämligen detta:
Vitlök.
Andra människor har sexiga saker som ost, och filmjölk. Lite tufft smör kanske.
Jag har vitlök.
Hur häftigt är det? Okej, det är jävligt häftigt att äta en hel vitlöksklyfta, men det gör aldrig jag.
Allt som finns kvar är alltså en massa vitlök i mitt kylskåp. Alltid.

Jag är galen.

Ja, det är sant. De flesta av er som läser denna blogg har väl redan hört det här, men ni får höra det en gång till, plus att ni nu kan tänka "oj, när var det nu igen? Just det, det står ju på Karins blogg" och så kan ni gå in och titta när och var det är. Ja vad bra!
Nu är ni som inte hört detta innan konfunderade och nyfikna och undrar vad nu detta kan vara. Vad är det som är någon gång någon tid, och som orsakat att Karin är galen? Men jag kan lugna er redan nu och säga att det inte är detta som gjort mig till galen, utan att jag är galen som ska göra det.
Detta något är, för er som då inte hört det, fast ni andra kan också läsa det om ni villl:
Stand-up comedy. Eller ståuppkomik som det heter på svenska. Jag ska alltså prova på denna konstform eller vad man ska kalla det, och jag har ångest. Det går till så att man betalar 100 kronor och så får man tre minuter på en scen, för galningar som jag som vill prova. BungyComedy kallas det. Jag kan ju också säga att stjärnor som Björn Gustafsson, Soran Ismail och Petra Mede har börjat sina ståuppkarriärer på detta sätt, så om man faktiskt skulle vilja jobba med detta är det kanske ett bra sätt att börja. Men det tror jag inte jag vill, för jag har just nu ångest som sagt, och delar åsikten att jag kommer göra bort mig med båda mina föräldrar.
Tid och plats för detta är i alla fall, för den som vill bevittna mitt nederlag: 10 juni (tisdag), 19.30, på ett ställe som heter EGO på Kammakargatan 22, gratis inträde.
Läskigt!
Fast jag är lite laddad också.

Dagens citat (nästan dagens i alla fall):
"Men ukkulelen, den är ju liksom som min näsa!"

Mats Wahlberg, 55

Hejdå. Kanske för alltid! Kan man dö av skam?

Så här ska ett päron inte se ut i genomskärning.

Och en hand bör inte vara riktigt så där rosa.

Karin - the star

Jag har under några dagar både i höstas och denna vecka hjälpt min vackra moder att ha karatepass i skolan för barn. Jag har därför tappert trotsat min knappa sjukdom och pallrat mig iväg till Fridhemsskolan för att undervisa i karate. Eller ja, min roll var väl mer att se häftig ut och visa tuffa saker, för mamma skötte snacket.
Nu tycker ni att jag är kaxig, när jag på detta vis påstår att jag är så väldigt grym, men det är faktiskt inte bara jag som tycker tro det eller ej. När mamma kom hem idag berättade hon nämligen att två av killarna i gruppen vi hade idag ville ha min autograf! Min! Autograf! Förstår ni?! De ville ha min autograf! Min autograf! De ville ha den!
Mamma frågade givetvis om de hade tyckt jag var duktig, och de svarade (underbara barn) "Jaaa" med beundran i rösten.
Jag blev givetvis mycket förtjust över att få skriva min första riktiga autograf, men även lite nervös. Jag har ju ingen ordentlig sådan, eftersom ingen hittills i mitt liv tyckt att jag är särskilt bra på... ja något alls egentligen. Jag hade ju kunnat skriva en eller tre till mig själv, men det känns ändå inte riktigt på riktigt. Så jag fyllde upp två hela A4 med min inte så speciella autograf innan jag skrev den på varsin liten lapp till de ljuvliga ungarna, som mamma ska ta med till skolan imorrn.
Jag är så bra!

Lite spretigheter

Hej. Jag har på senaste tiden tänkt skriva om en massa saker men inte skrivit om en enda. Så nu blir det ett inlägg med lite av varje.
I karatetävlingen jag skrev om kom jag tvåa. Elin har önskat en bild av medaljen, så här är en sådan:


När vi var i Sälen var jag helt oerhört kreativ och gjorde ett konstverk i snön. Såhär såg det ut:

Liknar lite Jesus tycker jag. Mycket vackert.

För ungefär en och en halv vecka sedan befann sig hela familjen Wahlnöt i Linköping för att gå på ett familjekalas som Axels läxmästeri hade ordnat för sina anhöriga. Det var väldigt skoj faktiskt.
Först under middagen fick vi höra en massa klagosånger om csn och fylleintelligens med mera, och efter middagen var det dans. Jag och Axel och mamma dansade jättmycket. Även pappa och Agnes var ordentligt på G i början av kvällen:


De gick när klockan började närma sig tolv, men jag och övriga familjen stannade tappert kvar och svängde våra lurviga, ty nu äntligen hade DJ:en övergett Linda Bengtzings samtliga hits och börjat spela på lite riktig musik: the glittrish disco!
Jag hann förstå att min bror är väldigt kreativ när han dansar, det var kul att se. Själv stapplade jag mest omkring och viftade med armarna medan jag sjöng med för full hals med fel text i låtarna. Men det var också ganska kul. Kanske inte för omgivningen, men för mig. Fast när jag tänker efter skrattade mamma lite för sig själv när hon tittade på mig i sin paus...

Dagen efter var alla ganska trötta.


Nu är det bara en sak kvar. Jag tror jag har fått en släng av dyslexi. Jag kan inte stava till saker längre. "Otympligare" blev till exempel "Otyplimpligare" när jag försökte skriva det.
Jag börjar bli gammal.

Gränsen

Den skiljer barnlivet
och Det Fruktansvärda livet
åt

Innan man passerar
denna gräns i livet
är man lycklig och bra
på alla sätt och vis

Efter passeringen
av denna gräns i livet
blir man olyckligare och sämre
för var dag som går

När man fyllt 20
går det bara utför.

Man är aldrig snyggare
än dagen innan 20
Sedan blir man bara fulare
och fulare

Man är aldrig smartare
än dagen innan 20
Därefter känns allt som är ologiskt
logiskt

Man är aldrig smidigare
än dagen innan 20
Sedan blir man bara stelare
och otympligare

Man är aldrig friskare
än dagen innan 20
Sedan väntar hjärnblödning,
hjärtinfarkt och stroke

Man har aldrig bättre minne
än dagen innan 20
Därefter försvinner allt
som i en dimma

Man är aldrig fräschare
än dagen innan 20
Efter det är hygien
ett obekant ord

Man är aldrig trevligare
än dagen innan 20
Efter detta börjar man skälla
på allt och alla

Man är aldrig så pigg
som dagen innan 20
Därefter blir man
en orkeslös klump

Man är aldrig bättre
än dagen innan 20
Ty efter denna dag
går allt bara utför

Jag fyller snart 20
Detta är vad som väntar:

Demensboende för fula
ointelligenta stela
tråkiga äckliga
otrevliga gamla
människor

Det var bättre förr.

Nu är det dags igen!

"För vaddå?" undrar ni nu. För karatetävling såklart!
Nu på söndag kommer jag att tävla i en tävling som jag inte minns namnet på, återigen i Löthallen i Sundbyberg (närmaste tunnelbanestation är dock Duvbo).
Jag förväntar mig att se en skylt/banderoll/något annat stort med texten "Grönt är nya svart" i det massiva publikhavet! Jag ska inte ta på mig äran för denna fyndiga text, det var faktiskt Eriks idé. Men jag vill ändå ha den i publiken. Jag är ju ingen diva som anser att alla idéer utom mina egna är dåliga. Bara de flesta.
Jag tror att det med största sannolikhet är barntävlingar på förmiddagen, och att man inte behöver dyka upp förrän tidigast tolv, kanske till och med framåt ett. Eller ja, jag måste förstås vara där och registrera mig klockan tio, jippi, men ni kära vänner behöver inte komma förrän senare.
Jag skulle gissa att inträdet ligger runt 50 kronor.

Den som inte kommer, den är moderat!

Tjocka barnet

Min mamma säger att tjocka barn inte kan le.


Men det kan jag!

Miniorscouter är underhållande varelser.

I helgen har vi haft övernattning med miniorerna. Vi var tio ledare på 16 barn, så det var skönt. Man behövde inte jobba äschlet av sig hela tiden.
Vilket naturligtvis inte betyder att man är pigg efteråt.
I alla fall, detta har hänt:

Johan har försökt röra i köttfärssåsen så manligt som möjligt.

Röda lyktan stopp har blivit utbuad.

Barnen har ropat "Vi vill ha mat!" i klassisk huligananda.

Alla har skyllt ifrån sig på alla minst en gång.

Johan har ätit ett berg av tidigare nämnd köttfärssås.

Ledarna har skrattat hysteriskt åt bajsraukar och annat när klockan slagit sent. Alltså typ halv elva.

Miniorerna har fascinerat tittat på Henke och Kristians speleman-tokdans.

Några upptäckte att man kan öppna luckan på baksidan av dasset och titta upp i rumpan på den som sitter där. Och att man dessutom kunde flytta på tunnan, så att den som ska gå missar tunnan och bajsar på golvet i stället.

Jag har åter förundrats av barn och föräldrars bristande kunskaper i packning.


Ja det var väl ungefär det som var utmärkande för helgen. Vi fick faktiskt sova nästan hela natten! Det kan ju annars vara en sådan grej som man minns - jag fick till exempel ungefär en timmes sömn förra övernattningen. Nu blev det mycket mer. Skönt. Men jag är ändå tött.
Gonatt.

Maskar

Igår gjorde jag och Agnes gipsmasker som vi ska ha på maskeraden imorgon.

Så här gick det till:
Den som skulle bli gipsad fick lägga sig på köksgolvet. Först ut var Agnes. Hon såg ut som Dexters nästa offer, och kände sig enligt uppgifter ungefär som det också. Såhär såg hon ut:


I alla fall, därefter började jag gipsa på henne. Jag var långsam och gjorde en hyfsat snygg ganska ojämn mask. Den såg ut såhär:


Sedan var det min tur. Jag lade mig på golvet, fick plastfolie över ansiktet, svart förkläde på kroppen, och kände mig genast som ett Dexter-offer jag med. Agnes började gipsa på mig, och efter ett tag insåg jag hur svårt det är att ligga helt stilla på ett köksgolv! Vi hade musik på och jag sjöng självklart med för full hals, och dansade med det enda som gick att dansa med utan att försvåra alltför mycket av Agnes arbete, vilket var fötterna och rumpan. Tyvärr störde det också, så jag fick inte göra det. Då försökte jag istället komma på vad jag kände mig som. Jag kom fram till en sardin, och så kände jag det som att Agnes höll på att forma om mitt ansikte. Jag kom på en massa andra smarta saker också, men jag minns dem inte tyvärr. När Agnes reste på sig och skulle fixa något märkte jag dessutom att jag kunde röra runt på masken om jag rörde runt på ansiktet! Det var jätteroligt! Det tyckte dock inte Agnes, så det fick jag inte heller göra.

Agnes var ännu långsammare än jag, och gav mig en konstig näsa och snea ögon, men det gjorde inget för egentligen var jag inte så intresserad av att ha själva masken, utan det var mest kul att göra dem. Det var verkligen det!
Fast det roligaste var nästan att titta på den här bilden efteråt:


Någon mer än jag som tänker på en man med puckel på ryggen som brukar ringa i klockorna i Notre-Dame?

Ack, wohoo!

Häromdagen, igår närmare bestämt, satt jag fridfullt och åt frukost runt halv-tolv-snåret när min mor plötsligt stack ett kuvert under näsan på mig. Jag blev förvirrad, och trodde för ett ögonblick att det var Hogwarts som äntligen hade insett sitt misstag, och nu skulle anta mig till sin berömda skola. Så var icke fallet, utan avsändaren var Långholmens hotell, hotellet där jag sökt jobb som städare. Man söker allt när man är arbetslös. Nog om det. Jag slet och bet och rev och lyckades tillslut få upp det eländiga pappersskrället och läste bedrövat att de inte ville ha mig. Buhu! Jag drog genast förhastade slutsatser, och kom fram till att jag aldrig skulle få ett jobb i hela mitt liv. Jag försjönk i djup depression.
Men! Fem minuter senare ringde telefonen. Det var från Gröna Lund, och jag insåg genast att siare inte är min lott i livet. De ville anställa mig! Lönen är skitdålig, men det är ett jobb! Jag ska vara på barnattraktionerna, så alla som vill åka karusell i sommar måste hälsa på mig. Alla andra också.

Förresten hatar jag min kamera, som varje gång Agnes skulle fota mig när jag åkte snowboard fick slut på batterier. Jippi. Inga häftiga bilder den här gången alltså.

Varför, o varför?

Varför händer detta mig? Inte nog med att jag har lyckats bli den enda i min familj som titt som tätt drabbas av munsår; jag är nog den enda jag vet som lyckas få munsår under näsan! Och det är verkligen munsår, eller ja, herpes, ingen mystisk finne eller pormask eller något. Det är visserligen en aning bekvämare än att ha det på läppen, men det känns väldigt fånigt.

I alla fall: Röstningen är avslutad sedan lång tid tillbaka. Bebisen i Karins mage kommer när den kommer få namnet Rackartuss. Dessvärre är detta ett namn som det inte är tillåtet att döpa sitt barn till. Än så länge. Men det ska säkert gå att få rätsida på det lagom tills barnet kommer. På delad andraplats kom August och Jazz-Ture (vilket man får döpa sitt barn till...), med en röst var.

Pappa trött.

Stilstudie: Så gräddar du bäst en pannkaka

Till att börja med gör du en smet, men det orkar jag inte förklara hur man gör.
Sedan häller du lite smet i en stekpanna som det är smör i.
När den stekt klart på den sidan som är neråt ska du vända. Och det är detta som är svårt! Gör rätt!
Sedan låter du den steka på andra sidan en stund, varpå du snyggt och prydligt viker ihop pannkakan och lägger den på en hög.

Voila! Du har just stekt din första perfekta pannkaka!


Eftersom detta blev ännu ett ganska torrt inlägg i en lång rad kommer här, i brist på bättre, den bästa bilden jag någonsin tagit.

Bekännelse

Jag har länge velat förneka det faktum att jag är lite smått superklumpig ungerfär överallt och hela tiden. Men nu går det bara inte längre! Jag är hopplös.
Jag kan hålla mina kläder rena ungefär en dag, sedan sitter middagen där, prydligt intorkad. Jag skulle kunna föda barnen i Afrika med all den mat som genom åren hamnat på mina kläder eller duken bredvid min tallrik! Alltså inte föda som i förlossning, utan som i mata typ...
Det är som att jag inte kan äta ordentligt om jag inte koncentrerar mig på gaffeln, att jag inte kan ta emot en skål ordentligt om Agnes rör sig bredvid mig i soffan, jag kan inte hålla i ett vinglas (förvisso tomt, men det gick sönder) utan att råka smälla in det i en skåplucka om jag inte tittar på det hela tiden. Jag har ingen koll på var mina kroppsdelar tar vägen liksom. De far runt överallt där min blick inte är och skapar kaos och oreda och dedsi-klibb på golvet.
Skärpning!

Ps. Vad är en schlagerbebis?

En hyllning

Ni som inte vet vem Björn Gustafsson är, ni har sannerligen missat något!
Jag och Erik var igår på Norra Brunn och såg honom göra standup. För övrigt första gången jag såg något standupframträdande live. I alla fall. Så sjukt roligt! Jag har aldrig skrattat på liknande sätt förut. Jag log nästan hela tiden, skrattade halva, och var på väg att vika mig dubbel vid ett flertal tillfällen. Han har sådan humor! Jag vill också vara så rolig. Allt vore så mycket... roligare. Han är så bra på att berätta, han använder hela sitt kroppspråk och ansikte och röstomfång. Och berättar dessutom om roliga saker. Det är verkligen svårt att förklara, men Elin: du missade något! Värt 140 spänn. Jag är glad att jag gick dit. Jag är fortfarande glad. Fast jag hade tvättstugan klockan sju!
Jag vill ha en DVD. Fast ändå, det är inte samma sak att titta på film som att faktiskt vara där. Men det kanske kan stilla abstinensen. Som tur är kommer ju melodifestivalen snart, där han är sidekick åt Kristian Luuk, och det är ju alltid något.
Hursomhelst. Han fick så mycket applåder på slutet att jag inte ens hörde vad han sa.
Han kommer bli stor. Han är stor. Hög som ett hus. Nej!! Lång! Fast man kan ju inte säga lång som ett hus. Kanske... lång som en pinne! Hm. Det får duga.

Massor!

Röstningen är avgjord. I Karins mage ligger alltså en bäbis. Men vad ska den heta? Rösta!

Nu till annat.

Dessa bilder knäpptes på julafton. Se bildtexten för utförliga beskrivningar.

Jag hade mystiska saker för mig.

Yo, yo, yo. Gangsta!

Agnes rumpa.

Men. Mina demar och herrar, detta är inte allt. Under julaftons morgon hände något fruktansvärt! Något som endast kan gå under rubriken:

Pappa Papparazzi Strikes Back

Fett eller bäbis?

Snart kommer kanske lite fina inlägg om julen eller något.

Inlägg

Detta suger. Eller nej: Photoshop suger. Det fungerar inte, så jag kan inte göra alla mina döbraiga inlägg som jag tänkte göra, om jul och nyår och annat tråkigt. Nej, så ni får nöja er med en bild som är en krokibild som jag har färglagt. Jag har gjort tre stycken av samma, fast färglagt annorlunda, men den här var den enda som blev bra i skannern, så ni får bara se den.


Den matchar ju dessutom den övriga bloggen. Hürra!
Hejdå.