Snowboard

Jag har insett att jag inte delat med mig av den vackra konstformen 'Karin åker snowboard', så här är en fin liten bild.

Reflektion

På lovet kom jag att tänka på barn, jag vet liksom inte om jag ska hata eller älska dem... Jag kan säga såhär: när man försöker lära sig åka snowboard i barnbacken får man verkligen se till att passa sig - alltså, de är livsfarliga! Barnen alltså. Och asjobbiga! De är överallt, de kan inte ta liften, de går inte ur liften när de ramlar - de ligger kvar och skriker på mamma fast alla vet att de kan ta sig upp egentligen, de bara orkar inte, de åker jättelångsamt och helt oförutsägbart, de ligger i backen. Som sagt; de är överallt och ivägen. Och när man minst anar det kommer det en som faktiskt lärt sig att åka, men inte riktigt fått kläm på svängandet ännu, farande i 130 km/h så man blir så chockad att man (som själv inte har så superkoll på sin bräda) helt tappar balansen och bryter alla armar och ben man har. Helt klart jobbigt.

Men så kommer man in i raststugan efter några hårda timmar i den eländiga barnbacken, slår sig ner, häller upp lite te, öppnar en kexchoklad, gör sig hemmastadd. Så kommenterar brodern en superhäftig pulka, vilken man självklart blir mycket nyfiken på, så man vänder sig om och får förutom den superhäftiga pulkan (som för övrigt var typ den coolaste jag sett!) syn på ett leende på en liten en som kommer springande mot och förbi en, men på vägen får ur sig ett blygt litet "hej", och man bara smälter ner till tårna.

För samtidigt som de är jobbigast i världen kan de också vara så himmelens charmiga att man bara ler lyckligt resten av dagen.
Nej, jag kan inte bestämma mig.