Jag har länge velat förneka det faktum att jag är lite smått superklumpig ungerfär överallt och hela tiden. Men nu går det bara inte längre! Jag är hopplös.
Jag kan hålla mina kläder rena ungefär en dag, sedan sitter middagen där, prydligt intorkad. Jag skulle kunna föda barnen i Afrika med all den mat som genom åren hamnat på mina kläder eller duken bredvid min tallrik! Alltså inte föda som i förlossning, utan som i mata typ...
Det är som att jag inte kan äta ordentligt om jag inte koncentrerar mig på gaffeln, att jag inte kan ta emot en skål ordentligt om Agnes rör sig bredvid mig i soffan, jag kan inte hålla i ett vinglas (förvisso tomt, men det gick sönder) utan att råka smälla in det i en skåplucka om jag inte tittar på det hela tiden. Jag har ingen koll på var mina kroppsdelar tar vägen liksom. De far runt överallt där min blick inte är och skapar kaos och oreda och dedsi-klibb på golvet.
Skärpning!
Ps. Vad är en schlagerbebis?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
En schlager bebis är ett barn till en melodifestival stjärna, kände mig lite tvungen att svara efter som våra vänner inte är sådana schlagerfanatiker som vi. :)
Skicka en kommentar