Tankspridd

Idag när jag skulle gå och handla tänkte jag såhär:

"Hm. Det må vara slask ute, och snön må ha smält bort.
Men jag är ändå kort.
Och fryser ofta.
Jag ska sätta på mig mina långkalsonger."

Gissa vad jag gjorde sedan?

Jag öppnade kylskåpet.

Varför, o varför?
Var det för att jag trodde att mina långkalsonger skulle befinna sig där inne (för att jag vet hur tankspridd jag är och faktiskt kan ha lagt dem där?), eller för att jag helt enkelt hade glömt bort vad jag skulle göra, trots att det bara var två sekunder sedan jag tänkt tanken?

Jag vet inte.
Men konstigt var det.

Döden

Jag fick för en stund sedan ett sms av min kära mor om att min, nåväl vår, katt har somnat in för gott. Hon hade någon juvertumör som hade spruckit, och de gav henne en spruta. Jag började till min förvåning grina som en liten snorunge.

Och när jag slutade gråta för stackars Malvas skull så kom jag att tänka på döden i allmänhet, och då började jag lipa för det. Det är ju ändå inte alltför långt kvar innan de mor- och farföräldrar sin finns kvar går och dör, i alla fall inte om man får tro dem själva. Jag menar, mormor är ju snart 80, och morfar är det väl bara en tidsfråga innan han kolar. Nej skämt åsido - för tro det eller ej det där var ett försök till skämt, som på sin höjd mina kära syskon förstår - så vet jag inte hur jag kommer ta det. Och just det, farfar också. Fast han kan banne mig hålla sig kvar i livet av ren envishet tills han är hundra, så det behöver jag kanske inte oroa mig för. Vi får nog äta kräm ett bra tag till.

Hur som helst, jag hoppas att det inte händer någon av dem de närmsta tre åren, då jag är här, för bara det lilla kattskrället kändes det som att jag var för långt borta när hon dog. Det är lite tungt att få ett dödsbesked via sms, i synnerhet efter att personen/djuret i fråga redan avlidit.

Lilla Malva! Hon kommer ju liksom inte håra ner min säng längre, inte bita mig i benen när hon inte fått god mat på länge, inte vilja gosa när det jag minst av allt vill göra är att kramas med henne, inte vara vägen i största allmänhet. Det känns konstigt.

Historien om Punksnoris

Alternativ stavning: Punk-Snoris.

Det var en gång en alldeles fantastiskt stilig och underbar ung man vid namn Marcus. Denna Marcus jobbade en sommar på Gröna Lund, ett nöjesfält i den vackra staden Stockholm. Där träffade han den om möjligt ännu fantastiskare unga, men något mognare, kvinnan Karin.
Marcus tyckte mycket om Karin, vilket för den som träffat Karin är föga överraskande. Alla tyckte om Karin. Gråtade barn, arga föräldrar, snälla roliga kollegor. För att inte tala om cheferna, kungen, och sist men inte minst Paris Hilton.
De två, Marcus och Karin alltså, inte Paris Hilton och kungen, eller typ Baruth, blev genast mycket goda vänner, ty Karin fattade tycke för Marcus också. Trots att han sa att hon såg gammal ut.
De goda vännerna försökte så gott de kunde ha rast samtidigt, och de klappade älgar tillsammans på sin lediga tid. Allt var frid och fröjd.

Men en dag hände det oundvikliga - det var dags för en av dem att sluta! Karin jobbade sin sista dag, och Marcus var helt förstörd. Hur skulle han klara sig utan Karin?
Medan han funderade på detta körde han som vanligt sin attraktion, och eftersom han var en snäll och rolig människa tyckte barnen mycket om honom, och några små barn hade vunnit ett snorgrönt rådjur med tuppkam som de ville ge till Marcus för att visa sin uppskattning.
"Aha!" tänkte Marcus genast när han fick det snorgröna rådjuret med tuppkam i sin hand. "Denna ska jag ge till Karin som avskedspresent, så att hon aldrig glömmer mig!"
Sagt och gjort. Eller ja, tänkt snarare. När Karin hade lämnat tillbaka sina kläder, utom kepsen som hon hade tappat bort (och fick 30 kronors avdrag från lönen för, snåljåpar!), så drog Marcus upp rådjuret ur sin väska. Karin blev stormförtjust i den lilla varelsen, som inte levde och därmed egentligen inte direkt var en varelse.

Hon tog med sig djuret till pub-kvällen, och där försökte de tu tillsammans med tre andra kollegor komma på ett namn till det snorgröna rådjuret med tuppkam. Bambi blev utbuat direkt, och inget annat namn tycktes heller passa.
Men så till slut knäckte någon av de fem vännerna nöten.
Punksnoris!
Så enkelt, men ändå så genialiskt.

Från den dagen, eller dagen efter faktiskt, eftersom hon då bytte hem, sitter Punksnoris på Karins nattduksbord, och en bild av honom ligger för evigt uppe på Karins blogg. I ett tidigare inlägg.


The End.



Jag borde bli författare.

Msn - källa till underhållning och blogginlägg i massor

För några veckor sedan hade jag och min kära granne Emma några ytterst roande konversationer på msn.
Den första handlade om att hon ska vara på med på sin egen tuffa begravning - som äger rum därför att Gerd, vår fantastiska lärare, har vållat hennes död på något sätt, minns inte exakt hur - där bla Trix ska uppträda med bara överkroppar och eld. Begravningen kommer att avslutas med att hon sprängs i luften som ett köttsligt fyrverkeri, och alla går därifrån med en bit av Emma i håret. Vi kom även fram till att jag ska äta Emmas filé, en filé som jag för övrigt ska fånga med en håv, av två anledningar:
1. För att bli lika smart som hon - det sitter ju naturligtvis i filén!
2. För att jag när vi skrev detta var hungrig.
Den andra konversationen var bara ett enda stort missförstånd, och den finns att läsa på Emmas blogg: Jag är inte skallig, jag bara kallas skallepär

Jag är egentglien ganska bra på att i allmänhet inte göra mig förstådd, dels i verkliga livet, men framförallt på msn. Jag skriver så konstiga formuleringar och ingen förstår. Nu ikväll blev en konversation med Erik såhär:

Ymer säger (22:23):
hallå!

Ymer säger (22:24):
jag har skrivit sms och facebook till dig

Ymer säger (22:24):
har du sett det?

Ymer säger (22:33):
du är helt onåbar

Nahkala säger (22:33):
Yesbox, tyvärr ska jag hälsa på Henke den helgen så jag kan inte ;/

Nahkala säger (22:33):
Jag vet

Ymer säger (22:33):
jahaa

Nahkala säger (22:33):
solly

Nahkala säger (22:33):
jag är dålig

Ymer säger (22:33):
but why?

Ymer säger (22:33):
ja

Ymer säger (22:33):
haha

Ymer säger (22:34):
alltså varför är du onåbar

Ymer säger (22:34):
inte varför ska du hälsa på henke

Ymer säger (22:34):
oj nu ska jag gå

Nahkala säger (22:34):
Oj

Nahkala säger (22:34):
var då?

Ymer säger (22:34):
vet inte

Ymer säger (22:34):
hejdå


Förklaring: Jag skulle gå ut på promenad med mina grannar, och de kom och skulle hämta mig då. Det visste inte stackars Erik, och jag hann inte skriva någon förklaring, så det blev bara "hejdå".

Jag tänkte att jag här skulle skriva att från och med nu skall världen förändras! Jag skall icke mera skriva konstiga saker på msn, och jag ska göra mig förstådd i alla sammanhang! Hela tiden!
Men det tänker jag nog inte göra, för det kommer aldrig att gå. Skriva det här alltså. Fast jag tänker i och för sig inte göra det heller, alltså mig förstådd, eftersom det inte kommer att gå. Om ni förstår.
Antagligen inte.
Att ni förstår alltså. Ni förstår antagligen inte.

Hejdå.

Pappa betalar

I måndags var jag och Agnes på konsert med världens bästa Gavin. En Gavin som pappa Mats skulle göra allt för. I alla fall betala sina döttrars biljetter, för att skona dem från en ekonomisk kris. Vilket kanske i och för sig mer innebär att han skulle göra allt för sin döttrar. Men det var inte så han formulerade sig.

Hu som helst, jag och Agnes åkte dit runt tre och ställde oss och köade, trots mammas teorier - förlåt; hypoteser - om att denna Gavin inte var en artist man köade till. Jag och Agnes förkastade under kvällens gång mammas hypotes, ty kön var när klockan närmade sig halv sju och insläpp flera mil lång.

Det sades att man inte fick fota därinne, och blåögd som jag är tog jag inte med mig min kamera in. Agnes tog inte heller sin, för jag sa att man inte fick det. Tji fick vi, då varenda människa i publiken utom vi (och två styckna som vi träffade i kön) hade kameror. Därav har vi inga bilder från detta fantastiska evanemang och denna döläckra sångare, vars efternamn förresten är DeGraw. Men vi kunde å andra sidan fokusera på att lyssna på den himmelska musiken och njuta av hans vackra stämband istället, det kunde minsann inte de som bara såg konserten genom en kameralins! Eftersom de liksom mer fokuserade på att fota då alltså.

Men trots detta beklämmade/önskvärda faktum så har jag ändå några foton från kvällen från när vi stod i kö, fast jag tänkte bara visa ett.
Bakgrund: Min kloka lillasyster hade tagit på sig strumpbyxor och shorts, ty detta ansåg hon vara en lämplig klädsel när man ska stå ute i typ minusgrader i drygt fyra timmar. Detta fick mina ömma storasysternerver att värka, och jag knallade iväg och köpte en mysig röd filt att svepa om hennes arma kropp. Hon såg lite ut som en tomte. Såhär:


Modellsnygg som vanligt, trots den höga tomtefaktorn. Det är fusk att hon är lång. Hon borde vara mindre än jag. Men nej ack nej, gud vill mig inte så väl. Jag tror inte att gud finns. Isåfall skulle inte storasystrar kunna vara kortare än lillasystrar.

Hejdå.

Ps. Locken vill mig ont. De hade ner min affisch på Snygg-Lars från väggen när jag inte var hemma! Ds.