Jag har under några dagar både i höstas och denna vecka hjälpt min vackra moder att ha karatepass i skolan för barn. Jag har därför tappert trotsat min knappa sjukdom och pallrat mig iväg till Fridhemsskolan för att undervisa i karate. Eller ja, min roll var väl mer att se häftig ut och visa tuffa saker, för mamma skötte snacket.
Nu tycker ni att jag är kaxig, när jag på detta vis påstår att jag är så väldigt grym, men det är faktiskt inte bara jag som tycker tro det eller ej. När mamma kom hem idag berättade hon nämligen att två av killarna i gruppen vi hade idag ville ha min autograf! Min! Autograf! Förstår ni?! De ville ha min autograf! Min autograf! De ville ha den!
Mamma frågade givetvis om de hade tyckt jag var duktig, och de svarade (underbara barn) "Jaaa" med beundran i rösten.
Jag blev givetvis mycket förtjust över att få skriva min första riktiga autograf, men även lite nervös. Jag har ju ingen ordentlig sådan, eftersom ingen hittills i mitt liv tyckt att jag är särskilt bra på... ja något alls egentligen. Jag hade ju kunnat skriva en eller tre till mig själv, men det känns ändå inte riktigt på riktigt. Så jag fyllde upp två hela A4 med min inte så speciella autograf innan jag skrev den på varsin liten lapp till de ljuvliga ungarna, som mamma ska ta med till skolan imorrn.
Jag är så bra!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Bara för att vi inte ber om din autograf betyder det inte att vi inte tycker du är duktig :P
Jag ber om kramar istället för autografer.
Haha! Vilken egotripp! Kan du inte lägga upp din autograf på bloggen?
Nejmen den är ju så ful! Det är ju typ ingen autograf, jag har ju bara skrivit mitt namn utan att göra några mellanrum. Jag tänkte först faktiskt att jag skulle det, men så ångrade jag mig.
Åh, jag vill också ha din autograf!
Skicka en kommentar