Döden

Jag fick för en stund sedan ett sms av min kära mor om att min, nåväl vår, katt har somnat in för gott. Hon hade någon juvertumör som hade spruckit, och de gav henne en spruta. Jag började till min förvåning grina som en liten snorunge.

Och när jag slutade gråta för stackars Malvas skull så kom jag att tänka på döden i allmänhet, och då började jag lipa för det. Det är ju ändå inte alltför långt kvar innan de mor- och farföräldrar sin finns kvar går och dör, i alla fall inte om man får tro dem själva. Jag menar, mormor är ju snart 80, och morfar är det väl bara en tidsfråga innan han kolar. Nej skämt åsido - för tro det eller ej det där var ett försök till skämt, som på sin höjd mina kära syskon förstår - så vet jag inte hur jag kommer ta det. Och just det, farfar också. Fast han kan banne mig hålla sig kvar i livet av ren envishet tills han är hundra, så det behöver jag kanske inte oroa mig för. Vi får nog äta kräm ett bra tag till.

Hur som helst, jag hoppas att det inte händer någon av dem de närmsta tre åren, då jag är här, för bara det lilla kattskrället kändes det som att jag var för långt borta när hon dog. Det är lite tungt att få ett dödsbesked via sms, i synnerhet efter att personen/djuret i fråga redan avlidit.

Lilla Malva! Hon kommer ju liksom inte håra ner min säng längre, inte bita mig i benen när hon inte fått god mat på länge, inte vilja gosa när det jag minst av allt vill göra är att kramas med henne, inte vara vägen i största allmänhet. Det känns konstigt.