Dagen D

Åhh alltså jag blir bara tokig, verkligen ingenting går ju bra idag. Det går bara dåligt att spela piano, jag är värdelös på photohop, novellen jag försöker skriva blir bara konstig. Den ska visserligen vara absurd, men jag vet inte hur jag ska få fram det jag vill, vilket jag för den delen inte vet vad det är, för jag satt och tänkte en massa och det blev bara inget. Gaaah! Tröttsamt.
Och så blir jag så arg. Eller nej irriterad, men idag arg. För idag på klassrådet. åååh. Klassföreståndaren frågade vad vi tyckte om aktivitetsdagen som alla bara hatade(anledningen att hon frågade var den dåliga närvaron). Jag räckte snabbt som attans upp handen och sa att jag tycker det vore bättre om de inte hade en hel dag med bara tråkiga saker, utan att de sprider ut det på olika dagar, vi har till exempel tematid på torsdageftermiddagar. "Okej, så inte allt på samma dag alltså". Nej precis.
Tror ni inte att en viss person bara måste räcka upp handen och säga precis samma sak som jag nyss sa, fast bara lite längre, med tusen upprepningar, och lite andra ord. Det är vad jag kallar ordbajs. Sedan säger någon annan något som visserligen liknar det jag sa också, men en del annat med (som jag i och för sig inte höll med om alls, men det är en annan historia som väl mer har att göra med mitt totalt osociala psyke). Hur som helst, efter detta måste såklart person ett ännu en gång upprepa vad hon nyss sa, med ännu fler variationer, men ändå bara samma sak. Alltså för guds skull, vi vet alla vad du tycker nu, vi tror inte att du har ändrat dig bara för att någon annan har pratat emellan!
Shitt pomfritt.
Och detta är ingen engångshändelse, nej för varje, och jag menar varje, lektion där det överhuvudtaget går att säga åsikter så händer detta. Nu när vi har religion, ojojoj. Mmm. Det blir till att bita ihop.
Ja, nej, Dagen Dålig idag.

Dagens goda gärning

Jag har ofta, frivilligt eller ofrivilligt, tänkt på etik och snällhet. Man säger gärna att man skulle ingripa om man såg någon bli utsatt mobbning eller våld till exempel, men skulle man verkligen det? Och är det ens rätt att göra det i sådana fall?
Jag har också inom samma ämne funderat på huruvida jag skulle hjälpa någon som trillat/svimmat/skadat sig/på något sätt behövde hjälp.
Svaret på den senare frågan vet jag nu, och det är ja.

Det är också märkligt hur många små saker leder fram till en annan ganska stor. Till exempel händelsen idag.

För det första ville jag inte gå på den eländigt jobbiga aktivitetsdagen (vilken för övrigt hade den sämsta närvaron någonsin - jag har aldrig sett skolan tommare, det ekade i korridorerna). Hur som helst, jag gick i alla fall dit till andra "lektionen". Elin ville inte komma på den, och kunde inte heller för den delen, hon var hundvakt, så vi bestämde att hon skulle komma när den var slut så kunde vi äta lunch ihop.
Lektionen skulle sluta 12.10. Det gjorde den dock inte, utan min pratglada grupp bestämde att vi var klara redan klockan 11.40 - vilket ju försatte mig i en situation där jag antagligen skulle sitta en halvtimme stirrandes på en datorskärm i väntan på action.
Detta lät ju inte som ett lockande alternativ, så jag ringde till Elin och sade något i stil med:
"Håll ut! Jag kommer och möter dig vi Södra Station" och så gick jag.
På vägen tillbaka hände det.
Vi går lugnt och fridfullt uppför backen, tittar lite till vänster och får syn på en gammal tant liggandes i porten. Jag tänker, i ett kort ögonblick av dumhet "Haha är det ett skämt eller någon slags TV-inspelning?" Sedan inser jag att det är en mycket gammal tant som ligger där i porten, och att det står en något yngre tant bredvid henne och frågar om vi kan hjälpa.
Vi inser allvaret i situationen och försöker lugnt få henne på fötter, det kommer även en drygt 40-årig kvinna och hjälper oss.
Vi lyckas ställa henne så hon kan hålla sig i trappräcket, och hon konstaterar med trötthet i rösten att hon inte kommer kunna gå upp för trapporna. Tant nr 2 går då upp för att hämta en sådan där hiss som är till för rullstolsbundna, medan hon talar om att de båda är handikappade. Kvinnan i 40-årsåldern går upp för att ringa på hos en granne tant 2 känner.
Och så känner jag och Elin hur tant 1 blir slappare. Kroppen tappar all styrka, hon har ögonen öppna och hon reagerar inte på tilltal (eller tillskrik kanske snarare).
"Herregud nu dör hon" utbrister jag. "Nu ringer jag ambulans"
Sagt och gjort, jag ringer ambulans. Medan jag pratar med larmcentralen ser jag hur hon rör på benen. Hon lever! Hon svimmade bara. Jag går in medan jag vidarebefordrar frågor till tant 2 (hon och kvinnan har kommit tillbaka ner), och får veta att tant 1 är 100 år, och att hon halkade precis när hon skulle gå in i porten.
Jag säger hejdå till han på larmcentralen med beskedet att ambulans är på väg. Under tiden vi väntar kvicknar tant 1 till lite grann, och hon berättar själv för ambulansförarna när de kommer hur det hela gick till.
De åker därefter iväg med henne till sjukhuset och jag och Elin går tillbaka till skolan och äter lunch.

Vad jag menar med att små saker leder till en stor sak är detta:
Hade det inte varit aktivitetsdag i skolan skulle vi varit i skolan hela dagen
Vi ville inte går dit över huvud taget - vi hade planerat att gå på bio i stället
Vi kunde om vi var duktiga elever gått dit på morgonen när vi väl bestämt oss för att gå
Jag slutade tidigare från lektionen, annars skulle jag inte gått för att möta Elin

Någon annan skulle väl lika gärna kunnat göra det vi gjorde, men det känns fortfarande bra att ha hjälpt till.