Sommarprojekt!

Eftersom jag varit arbetslös i sommar och inte ville vara helt sysslolös införskaffade jag några pärlplattor och massamassa småsmå pärlor och började bygga. Det tog i princip hela sommaren och är typ hur grym som helst! Det höll på att gå åt helvete när den skulle strykas men min ädle bror red in på en vit springare och räddade situationen. Den har bara några små ärr kvar efter traumat, och de syns knappt. Bara ett. Titta vad fint!!


Hejdå.

Efter en lång tids frånvaro...

... ser kylen och skafferiet ungefär likadant som det gjorde när man lämnade det. Vid första anblicken. Men när man tittar efter lite närmre så inser man att man glömde slänga vissa färskvaror, typ kanske lite korv eller något smörpaket. Och vissa av dessa grejor klarar av att stå ganska länge utan att se äckliga ut. Andra gör det inte lika väl. Idag till exempel när jag återvände till Västerås efter lite mer än två månader borta hittade jag en grön macka och en prickig ost!
Alltså det låter kanske lite äckligt, men båda låg i påsar så jag behövde inte lukta på dem (vilket iofs kunde varit intressant, för att testa liksom hur det luktade, men jag motstod idén. Så spännande verkade det inte...)

Fast egentligen, jag ska inte påstå att dessa små fynd endast uppkommer om man inte varit hemma på länge. Små tingester som liksom lyckas smita undan ens skarpa ögons icke så vaksamma blick längst bak i kylskåpet kan förekomma även vid full närvaro av inneboende människor, och även nykter. I våras bodde antingen jag eller Emma hemma (haha det rimmar!) hela tiden, och ändå återfanns diverse lurviga frukter i kylen.

Och!

Den brunaste bananen jag någonsin sett!

Det fanns liksom inte ens en endaste liten fläck med något som liknade en mer gulaktig nyans på den! Sjukt.
Dock såg den ganska normal ut inuti.

Men jag smakade inte. Jag har tillräckligt svårt för gula bananer, jag tror inte att de bruna är godare.

"Den är redan död!!"

Bakgrund: Idag skulle jag och mamma koka kräftor till en gemensam kräftskiva som ska vara på landet på lördag. De kräftor som fångats av Nissebo under natten lades i en stor plastlåda med vatten under tiden familjen Wahlnöt åt frukost med mera. Innan själva kräftkoket började fick jag uppdraget av den ömma modern att dela upp kräftorna i tre hinkar med ungefär lika många i varje hink. Sagt och gjort, jag plockade kräftor och delade upp i hinkarna. Jag plockade och plockade, och till slut hade jag kommit till botten på lådan. Och där.

Under den största kräftan av de alla som låg kaxigt i ett hörn med mäktig överblick över lådan, låg en livlös liten kräfta. Den rörde varken på ben eller armar, såsom kräftor annars gör, utan den bara låg där stilla under jättekräftans maffiga klor. Mitt sjätte sinne aktiverades genast. Jag kände det starkt i hela kroppen, och jag utropade förskräckt:

"Den är redan död!!"

Hela jag överväldigades av en djup sorg. Den lilla kräftan hade legat där i flera timmar och kanske kämpat för sitt liv innan den till slut gav upp och lät döden komma till honom. Eller henne. Vilket fruktansvärt slut! Att vara för svag för att överleva.
Men samtidigt kan jag tycka att det är lite lustigt att jag blev så förtvivlad över en liten kräftas död, när det jag ska komma att göra hela dagen är att koka kräftor = lägga ner dem i kokande vatten där de lider en sakta stilla död där deras sista sekunder i livet är så varma så de inte vet vart de ska ta vägen. Paniken de känner kan jag bara föreställa mig (en av kräftorna, den största, protesterade kraftigt genom att hugga tag i kanten på kastrullen och spjärna emot). Är inte det värre?
Men den förtidigt döda kräftan blev plötsligt så utblottad på något vis där den låg, naken och ensam i plastlådan. Övergiven. Död.

Antal böjningar i detta inlägg av ordet kräfta = 16.