Historien om Punksnoris

Alternativ stavning: Punk-Snoris.

Det var en gång en alldeles fantastiskt stilig och underbar ung man vid namn Marcus. Denna Marcus jobbade en sommar på Gröna Lund, ett nöjesfält i den vackra staden Stockholm. Där träffade han den om möjligt ännu fantastiskare unga, men något mognare, kvinnan Karin.
Marcus tyckte mycket om Karin, vilket för den som träffat Karin är föga överraskande. Alla tyckte om Karin. Gråtade barn, arga föräldrar, snälla roliga kollegor. För att inte tala om cheferna, kungen, och sist men inte minst Paris Hilton.
De två, Marcus och Karin alltså, inte Paris Hilton och kungen, eller typ Baruth, blev genast mycket goda vänner, ty Karin fattade tycke för Marcus också. Trots att han sa att hon såg gammal ut.
De goda vännerna försökte så gott de kunde ha rast samtidigt, och de klappade älgar tillsammans på sin lediga tid. Allt var frid och fröjd.

Men en dag hände det oundvikliga - det var dags för en av dem att sluta! Karin jobbade sin sista dag, och Marcus var helt förstörd. Hur skulle han klara sig utan Karin?
Medan han funderade på detta körde han som vanligt sin attraktion, och eftersom han var en snäll och rolig människa tyckte barnen mycket om honom, och några små barn hade vunnit ett snorgrönt rådjur med tuppkam som de ville ge till Marcus för att visa sin uppskattning.
"Aha!" tänkte Marcus genast när han fick det snorgröna rådjuret med tuppkam i sin hand. "Denna ska jag ge till Karin som avskedspresent, så att hon aldrig glömmer mig!"
Sagt och gjort. Eller ja, tänkt snarare. När Karin hade lämnat tillbaka sina kläder, utom kepsen som hon hade tappat bort (och fick 30 kronors avdrag från lönen för, snåljåpar!), så drog Marcus upp rådjuret ur sin väska. Karin blev stormförtjust i den lilla varelsen, som inte levde och därmed egentligen inte direkt var en varelse.

Hon tog med sig djuret till pub-kvällen, och där försökte de tu tillsammans med tre andra kollegor komma på ett namn till det snorgröna rådjuret med tuppkam. Bambi blev utbuat direkt, och inget annat namn tycktes heller passa.
Men så till slut knäckte någon av de fem vännerna nöten.
Punksnoris!
Så enkelt, men ändå så genialiskt.

Från den dagen, eller dagen efter faktiskt, eftersom hon då bytte hem, sitter Punksnoris på Karins nattduksbord, och en bild av honom ligger för evigt uppe på Karins blogg. I ett tidigare inlägg.


The End.



Jag borde bli författare.