Jag vill vara bäst!

I går var det konsert med elever som spelar i kulturskolan i Aspudden. Alla var självklart inte med, men av någon märklig anledning som jag inte kan förklara var jag det.
Hur som helst, nervös som ett litet löv gick jag upp där på den lilla upphöjningen i golvet, även kallad scen, och spelade ett stycke som jag ända tills cirka en sekund tidigare kunde ganska bra. Jag behöver väl inte säga att jag tappade räkningen på hur många gånger jag spelade fel. Och det var ändå på en låt som var ungefär trettio sekunder lång...
Och jag vet att många nu säger: Men Karin, du har ju bara spelat i ett år, det är ingen som tror att du ska vara övergrym.
Men vadå, hallå! Jag vill ju vara bäst! Spelar roll vad folk förväntar sig... Eller nej förresten, för jag fick världens presentation ju! Typ "här är Karin som har spelat i ett år. Vi ska spela ett stycke ur en så häär tjock bok som innehåller sjukt avancerade låtar" Alltså typ: Karin är asbra!! Vilket ju gav en del förväntningar, som jag naturligtvis inte levde upp till.
Menmen, övning ger färdighet, så det är väl bara att börja. Eller ja, fortsätta... Tills jag är bäst!
Hejdå.

Aspinge

Kom ihåg var ni läste det först!

Välkomna!

Nu har mamma tjatat och tjatat på mig i så många veckor att jag ju faktiskt var tvungen att göra mina inbjudningar till studenten. Jag övervägde alternativen och kom fram till att jag och vår dator inte är bästa vänner, alltså gjorde jag det för hand. Det hela var dock jobbigare än jag först trodde, så när jag senare satt och skrev adresser på kuvert var jag så totalt inne i någon slags liten bubbla, så jag missade att skriva åt rätt håll. Alltså inte att jag satt och skrev upponer, jag bara hade vänt kuverten så det såg ganska dumt ut. Antagligen dummare än det låter... Jaja, alla som läser denna blogg är hjärtligt välkomna att deltaga och ge mig fina presenter. Inga fula!
(Den blev ful och pixlig om jag förstorade så ni får klicka på den i stället)


Hejdå.

Fylla år is the shitt!

Alltså fylla år måste ju bara vara bäst i världen. Allt man inte har råd att köpa själv kan man liksom bara få av egentligen ingen särskild anledning. Som till exempel i år: Jag har ju tyckt att det varit så väldigt kul att åka snowboard. Det är dock lite svårt att åka snowboard på asfalt (speciellt när man inte har någon att åka på). Men så en dag gick jag och Elin in på en Stadium-affär för att hitta ett sånt där "knee-support" till mitt stackars knä (ja, det smärtade efter snowboard-åkningen). Och vad får vi syn på? Jo, en bräda man kan åka på asfalt med såklart! Detta var alltså min största, faktiskt nästan enda, önskning till födelsedagen som var igår, och jag fick en!! Kolla vad tuff den, och framförallt jag, är! Med matchande skydd och allt. Kan det bli bättre? Jag tror nog inte det.