Och jag som var så hungrig.

Idag tog mamma ut en fiskgratäng ur ugnen som luktade misstänkt likt typ svampstuvning. (Alla som känner mig någorlunda vet att jag hatar svamp) Jag frågade lite diskret:

"Är det svamp i den där?!"
"Nej" svarar mamma glatt.

"Hm" tänkte jag, men jag antog att hon inte ljög. Eller också ljög hon för att försöka få mig att äta något med svamp i och inte märka det och tycka att det var gott. Vilket jag aldrig skulle gå på, för svamp är äckligt och jag vet hur svamp smakar!
Hur som helst, "Ska jag fråga om det är champinjoner i?" tänkte jag sedan för mig själv. Men nej, alla människor vet väl att svamp och champinjon är typ samma sak så det måste hon ju fatta att jag menar när jag frågar om det är svamp i.

När vi sedan ska sätta oss och äta av fiskgratängen och jag lagt upp lite på min tallrik känner jag återigen en ohygglig svampodör leta sig upp i min näsa, och jag frågar igen "Är det verkligen inte svamp i det här?!". Varpå min kära mor svarar "Nej. Det är champinjonkräm!"

Och jag bara åååååå! Men då kommer det ju smaka jättemycket svamp, en hel kräm av bara mosade champinjoner eller vad den nu består av liksom!!
Det visade sig då att för mamma är inte svamp och champinjon samma sak, men jag och alla andra som inte tycker om svamp tycker att champinjoner smakar precis likadant. Som svamp alltså.

Äckligt.

Jympa är roligt - av flera skäl!

När man går på jympa på friskis & svettis har man oftast fullt sjå med att hålla ordning på sig själv (eller i alla fall jag). Men så finns det stunder då det inte går att undgå att lägga märke till de andra som också är på passet och har fullt sjå - på sitt eget lilla vis.

När jag precis hade upptäckt jympa var jag så inne i mig själv att jag inte såg denna tjej förrän Emma påpekade det för mig. Hon kallade henne för "banan-böjs-benen" eller något i den stilen, och jag förstod snart varför, och även varför Emma störde sig på henne. Hon hade ben som var nästan böjda bakåt sådär ni vet, och hon tyckte att hon hon var extremt snygg, egentligen ganska lik Britney Spears och tjejerna i Pussycat Dolls - ni fattar grejen! Så istället för att göra det mest energikrävande, nämligen stor cirkel med armbågen, petade hon ut den lite käckt åt sidan och såg sådär härligt dryg ut i ansiktet.

Nästa fenomen var faktiskt något likartat, fast istället för att vara en femton-årig tjej med framtidsvisioner var detta en 50+ (eller 60?) tant med förlorade drömmar. Hon körde helt sitt eget rejs med mer poser än jympa. När alla böjde mycket på benen och lutade sig framåt stod hon helt upprätt och typ viftade lite med pekfingrarna. Ungefär så.

Dessa fall var intressanta, men det allra mest underhållande stötte jag på i Kalmar i somras. Jag gick på bas-jympa, eftersom det inte fanns några medel-jympa-pass som passade mig tidsmässigt. Bas-jympa kan också bli ganska jobbigt om man hoppar lite mer än vad instruktören gör, det kan denna tjej intyga! Hon var troligtvis en sån där som går på en miljard intensiv-pass och har grym kondition - men NOLL taktkänsla. När vi skulle twista lite försiktigt, på bas-nivå med mest lite vick på rumpan egentligen, då hoppade denna kvinna högt från sida till sida och viftade frenetiskt på armarna. Varje gång hon landade i golvet lät det högt och ljudligt, och helt i otakt. Hon stod snett framför mig och jag hade svårt att slita blicken från hennes fascinerande beteende. Jag brukar ibland fnissa lite åt mig själv på jympa-pass eftersom det i vissa fall är väldigt svårt och jag inser hur fullkomligt ograciös jag ser ut. Och fnissa åt sig själv är ju okej. Men fnissa, eller faktiskt skratta rakt ut som var min första impuls, är ju rätt så oartigt att göra åt andra människor. Så jag höll inne under passet och log istället brett för mig själv på vägen hem.

Visst är träning roligt för att det är kul att röra på sig - men inte bara därför!

Hejpussses