Varsågod!

"Vilken fin tröja du har!"
"Tycker du? Tack!"
"Varsågod"

Är inte det en ganska konstig sak att säga? Inte just det "fin tröja" men att säga "varsågod". Som att man serverar en komplimang på ett fat, och inte egentligen menar det man säger utan vill vara 'snäll'. "Varsågod för att jag var snäll och låtsades att din tröja var fin". Jag har svårt att förklara vad jag menar, men ni kanske förstår.

Vad arg jag låter. Jag är inte arg.

Förresten: i framtiden kommer jag att gå förbi en bil som har ett klistermärke på sig med texten "Pedofiler och våldtäktsmän är också människor tre meter under marken" (eller något i den stilen). Vad betyder det? Någon som vet?

Hemlängtan

Nej, jag har inte jättehemlängtan, men det är helt klart vissa saker man saknar när man flyttar sådär bara huxflux. Jag trodde ju att jag inte skulle komma in någonstans alls, och räknade med att bo kvar i Stockholm ett år till. Men nej ack nej. Jag skulle flytta till Västerås.

Detta innebar att jag lämnade No Strings - min dögrymma orkester, Tallkotten -nåja, jag kanske inte saknar barnen sådär överdrivet men vissa är faktiskt snälla, karaten - och naturligtvis alla tävlingar som jag nu missar. Och utöver detta har jag inte hittat någonstans att rita kroki överhuvudtaget.

Dessutom saknar jag naturligtvis mina vackra vänner, och att ha en familj att komma hem till. Mycket är skönt med att bo själv - att behöva laga mat på egen hand hör inte till de sakerna. Jag suger på att laga mat, så är det bara. När man bor hemma hos mamma och pappa behöver man inte tänka på sådana saker. Och behöver man äta något snabbt någon dag så finns det ju alltid nånting i kylskåpet som det går att göra något av. Allt sådant måste jag nu köpa själv, vilket jag inte riktigt har gjort, så det finns helt enkelt inte så mycket ätbart i mitt kylskåp/frys.

I alla fall. Jag kom på det här med att jag saknade krokin häromdagen, så jag tittade lite i min pärm där jag samlat mina finaste bilder. Då hittade jag den här, som verkligen är en av mina favoriter:


Ganska poänglöst kanske att visa upp en bild såhär bara för att den är snygg, men jag tycker om den och vill skryta.

Jag har fått önskemål om bilder på min lägenhet, men i nuläget är den inte i sitt bästa skick och jag orkar inte städa just nu, så jag fotar lite när jag orkat ta tag i det.

Det här blev ett tråkigt inlägg.
Hejdå.

Ljuva 80-tal

Kan ni inte alla hålla med om att 80-talet var en av de vackraste mode-epokerna som någonsin varit, och förmodligen någonsin kommer att bli? Jag menar: Axelvaddar som gör den nättaste kvinna till en bredaxlad man, shorts så korta att Stefan Holms ser ut som långbyxor, mintgröna t-shirts åt alla håll och kanter, och så givetvis benvärmare. Hrm. Jag har svårt för att skriva ironiskt, men det var i alla fall vad jag precis försökte vara. Utom angående benvärmarna, det är ju sjukt snyggt!
I alla fall, fula kläder bars på 80-talet, så mycket kan vi i alla fall konstatera, men att få detta som tema på vår första sittning var inte något deprimerande faktum. Tvärtom! Det är ju så fult, men det är ju så roligt!
Alla hade på sig jättefina hysteriska kläder (rosa var av någon anledning väl representerat). Ungefär så här såg vi ut:

Det syns inte, men jag har rosa benvärmare på mig. Eller ja, jag hade det då i alla fall, nu har jag de röda luddiga sockorna på mig som så ensamt låg på mitt hallgolv förut...

Det blev en rolig kväll med en bra DJ för en gångs skull, han spelade massor med 80-talslåtar. Av någon anledning gick dock brandlarmet igång flera gånger senare på kvällen/natten (jag misstänker starkt rökmaskinen), och vi fick utrymma lokalen. Det hela var något besvärande, och ganska kort därpå lämnade jag (och min granne) tillställningen. Men trots detta tycker jag att det var en mycket lyckad afton.
Klart slut.

Ur en reparatörs synvinkel

Idag när jag kom hem från skolan var det något som inte stämde. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad, men något var inte som det brukade. Jag såg mig omkring i badrummet, som jag för tillfället befann mig i, och fick till slut syn på det. Toa-locket, inklusive själva "ringen", var inte nedfällt! Hm. Det hela kändes väldigt mystiskt, tills jag insåg att jag ju ringt om det där duschmunstycket. Och mycket riktigt; när jag tittade efter så hade jag ett nytt och fräscht, dock lika fult som det gamla, duschmunstycke. Helt otroligt. Kan ni gissa vad det var för kön på reparatören?
I alla fall, det kändes lite obehagligt att han har varit i mitt hem när jag inte var där och sett precis allt. Och så kom jag att tänka på det att vad är det egentligen han har sett? Hur bor jag egentligen? Så jag lämnade allting orört och tittade lite på hur jag "inrett" min lägenhet. Jag kom fram till att detta är vad han såg:

Ett par röda luddiga sockor på hallgolvet.
En axelväska på kylskåpshandtaget.
Två uppochnervända godispåsar på köksbordet.
Tom påse på köksbordet.
Massor med näsdukspaket på köksbordet.
Kläder på köksbordet.
Kläder på en köksstol.
Kläder på fåtöljen.
Två sladdar under skrivbordet, inpluggade i varken vägg eller något annat.
Datorväska under en annan köksstol.
Datormus i en hurtslåda på skrivbordet (samma hurtslåda som inte sitter i hurtsen under skrivbordet).
Fula gardiner.
Handduk och bikiniunderdel upphängda på duschdraperipinnen.
Bikiniöverdel upphängd på duschslangen.
Papper och skräp på... ja, överallt i princip
Punksnoris.

Ja.
Jag hade i alla fall diskat.