Iiih!

Jag har fått grönt bälte!

Jag sitter här med det vackra bältet om min smäckra midja och njuter.
Jag var jättenervös såklart innan, men nu känns det bra. Jag menar: de kan ju inte gärna ta tillbaks bältet!

Dessutom fick jag höra att jag gjorde en bra gradering.

Mitt hår stod åt alla håll efter att ha blivit ordentligt ingnuggat i svett. Såhär såg det ut:

Party!

I går var det fest för mamma som fyllde 23.

Det var 110 människor, 40 tal, åtta tårtor, två balkandanser, och tre discodanser.


Idag har vi städat.

Jag blev förföljd av en dammtuss
Jag skurade golv likt en ståtlig och graciös grottmänniska.

Jag är övertygad om att tomtar härjar och styr över Blommensbergsskolans matsal.

Gonatt.

SL suger ko-snor

Tycker ni inte att det alltid är så att just när man äntligen är i god tid och ska till ett viktigt ställe, då går det alltid att lita på SL? Att det då inte är några trasiga tåg, bombhot eller ens små förseningar på grund av den berömda "lövhalkan"?
Det tycker inte jag!

Idag gick jag lugnt iväg i god tid, jag behövde inte springa till tunnelbanan, den kom som vanligt, allt var frid och fröjd.
Tills vi var framme i Liljeholmen. "Det här tåget kommer att vända och åka mot Norsborg, avstigning för samtliga". Anledningen var att ett tåg i Hornsull var trasigt och stod på linjen som går mot Fruängen och Norsborg. Men hallå, jag ska inte till Fruängen eller Norsborg, varför kan inte jag få åka förbi på det spåret som funkar?! Herregud. Det kom jättemånga tåg som vände, och det fick inte undan tåget i Hornstull - det var tvärstopp. Efter en stund kom jag och alla tüsen tüsen som trängdes på perrongen på den briljanta idén att ta tvärbanan istället, eftersom SL inte satt in extrabussar än.
Då var det först såklart massa minuter kvar tills det kom. Sedan när det äntligen dök upp, och alla hade klämt sig in stod vi så ett tag. Efter några minuter sa föraren "Ja, det är fel på en dörr, vi kommer bli ståendes en stund". Flyt.
När jag till slut kom till Gullmarsplan stängdes tunnelbanedörrarna framför näsan på mig, så jag bankade lite på öppna-knappen och fick till svar "Nu har jag stängt dörrarna, då är de stängda" Evil! Så drygt. Jag var inte ensam om att bli irriterad.
När vi nästan var framme i Skanstull med tåget jag fick kliva på sades det "Det är ett annat tåg väldigt nära framför, så vi kör lite långsamt".
Jag kom 25 minuter försent. Till sista provet på terminen. Blä!

Jaja. Det är ju i alla fall dåligt väder.

Elin: Sorry, jag vågar inte. Inte nog med att tandskyddet ser förfärligt ut, jag har dessutom en finne och munsår som lyser i skenet från blixten.

Jag ber om ursäkt för de katastrofala meningsbyggnaderna och hoppas att ni förstår vad jag menar

Idag har jag haft så kallad kumite-gradering på karaten. Jag ska gradera mig till grönt bälte, och då måste man gå åtta matcher på en och en halv minut styck, och när man gör detta måste man ha handskydd och tandskydd. Jag har länge haft mina små blåbär till händerna, men tandskydd har jag aldrig använt - jag har ägt det men aldrig fixat till så det passar.
Därför tog jag tag i detta i onsdags, och kokade vatten och stoppade in och sög på tummen och hade mig, och till slut tyckte jag att det fick vara bra. Jag blev ju inte direkt vacker i det kan jag avslöja. Jag hade tänkt lägga upp en bild, men jag insåg att det vore skoningslöst mot både mig och era stackars ögon.
Idag fixade jag dock till det så det satt kvar när jag öppnade munnen, vilket gjorde att jag kunde andas, och det är ju alltid trevligt. Och så såg jag inte ut som en hjärndöd utomjording heller. Eller jo förresten. Men det är svårt att se ut på något annat sätt med en koloss i munnen.
Hursomhelst, jag slogs som en zombie och var helt värdelös, men nu har jag i alla fall tagit mig igenom det, och behöver inte slåss mer förrän nästa gradering. Och dit lär det ju dröja ett tag.

Nu till omröstningen.
Hallå!
Två personer har röstat! My god, ni är sämst. Men jag har hört motiveringen "Jag vet/visste inte vilken jag skulle välja". Och visst, jag kan förstå att det är svårt att välja mellan fyra band som är så gudomligt bra. Så jag lämnar det.
Resultatet var i alla fall: oavgjort mellan Backstreet boys och Aqua. Och eftersom jag inte röstade får jag utslagsrösten, och jag röstar på Backstreet boys, så de vann.

En parentes:
Jag såg precis ett program på tv som hette eftersnack där de pratade om ungdomsböcker. Intressant program, men jag måste säga att det allra mest fascinerande var att titta på bibliotikariens öra. Det var enormt! Dessutom såg det ut att vara gjort av plast.

Gonatt.

Jag vet att ni alla har längtat

... så här kommer äntligen lite Bakom Kulisserna från världens bästa julkalender - och det är inte ens jag eller Elin som har hittat på, utan en nästan utomstående!

Här är Elin hårt arbetandes, med sitt ena ben bakom kulissen.

Så här såg det ut bakom vår osynliga kuliss åt sidan under hela lördagen.

Från att vi gick innanför dörren ungefär.

Ovanför kulissen gick det till på detta vis.

Ja, nu blev det inget från under kulisserna, men det blev lite väl jobbigt att riva upp golvet...


Elin: man kan inte pressa fram bra blogginlägg - de måste få tid på sig. Ditt extraordinära tog ju också en stund på sig.

Skum tomte

För en tid sedan pratade jag och några vänner om huruvida vi hade drömt att vi hade sex. Jag tänkte då noga efter, och kom fram till att jag nog inte hade det. Jag kom senare på att detta var lögn, men just då kunde jag inte komma på något sådant tillfälle. Efter att vi pratade om detta har jag i alla fall drömt att jag har haft sex vid flera tillfällen. Det är sällan särskilt behagliga upplevelser, och inatt var inget undantag.

Jag tror att jag på något vis var jagad av honom, för han kastade knivar mot mig (utan att träffa - jag är bäst!). Och jag kastade allt hårt jag kunde få tag i på människan, och när jag inte hittade något mer skadegörande började jag slänga matrester på honom. Efter en stund bröt någon och började peka på knivarna jag tydligen lyckats träffa hans ben och ena fot med, och sedan sa pappa något i stil med "ni kan vara där inne" och pekade på ett rött skynke. Ja, så vi knallade in och gick rakt på sak.
Han var vid det här laget ren och utan knivar i vare sig ben eller fötter, men det hjälptes inte. Det var definitivt inte skönt, och inte blev det bättre för att mamma och pappa kom in mitt i alltihop och sa "jaha, det är så det går till".
Sedan var den biten över, men drömmen fortsatte.
Jag vadade med kossor som inte kunde simma, och när jag kommit runt ön kom Rädda Willy farandes med han indianen, fast yngre, framför sig, och en massa andra späckhuggare runtomkring, och jag simmade baklänges på en båt. Och det var jättefuskigt, för alla andra hade motorer på sina båtar! Orättvist!
Sedan minns jag inte så mycket mer. Jag tror jag bytte om.

Märklig dröm.

Det skummaste är dock att jag kan förstå varifrån det mesta kommer (inte sexet inräknat).

En dag i sorgens tecken

Detta är det absolut mest puckade som hänt i Idols historia. Ni förstår säkert vad jag pratar om. Att Christoffer Hiding åkte ur Idol igår är en skandal av stora mått. Suck.
Men vi ska inte gräva ner oss i sorg alldeles fullständigt. Tillsammans kan vi klara av det här.

Nu till något lite muntrare: röstningen är avslutad!
Kampen stod mellan Seth Cohen och Peter Petrelli. Seth (från O.C) ledde länge, men på slutet tog Peter Petrelli (Heroes) upp kampen ordentligt och spurtade om Seth. Med fyra röster mot tre vann alltså Peter Petrelli omröstningen om vem som är snyggast. Både Dan Humphrey (Gossip Girl) och J.D (Scrubs) gick röstlösa ur tävlingen.
För den som inte orkade läsa hela den här texten, såhär blev det:
1. Peter Petrelli, Heroes
2. Seth, O.C
3. Dan, Gossip Girl, och J.D, Scrubs

Pinsamt i tvättstugan

Det är sällan det är roligt i tvättstugan. Därför måste man ju roa sig själv lite grann, och detta gör man enklast genom att sjunga så högt och illa man kan - det är sällan man annars kan göra det utan att någon hör. Därför är det så bra när man har tvättstugan för sig själv.
Hursomhelst.
Jag började som vanligt yla, och denna gång var det av någon anledning lucia-sången som stod på repertoaren. Det spårade ur och jag böjade imitera backstreet boys och darin och alla skönsjungande wailing-mästare som är bättre på denna svåra konst än jag. En hyfsat dålig lucia-tolkning med andra ord.
Och då, precis när jag var klar med min allra fulaste "ohoo", vänder jag mig om och ser att någon kliver in genom dörren! Gud så pinsamt! Men jag vet inte om hon hörde. Jag bara flinade generat åt min egen sånginsats och sa hej utan att möta hennes blick. Skammen brände i öronen.
Tur att jag inte stod med huvudet i centrifugen också, vilket annars är ganska kul, då skulle hon garanterat tittat på mig ännu konstigare än vad hon nu gjorde.

Sedan skulle hon såklart börja stoppa i tvätt i de andra maskinerna, för jag var ändå klar, så då kunde jag ju definitivt inte fortsätta mitt skönsjungande. Eftersom hon då stannade kvar därnere. Värdo!

Magna-mani

På Agnes blogg kan ni läsa om bakgrunden till denna.

Mina bilder hittills är dessa:

Vilken är snygg?
Vilken har häftigast hår?
Vem har hånglat med vem?
Är den sista en kille eller en tjej?

Jag är bäst!

Ja, då kan vi helt enkelt konstatera att det inte bara är en allmän åsikt, utan ett fakta.
Jag skrev ju sist om den stundande tävlingen i karate som alltså, som utlovat, ägde rum igår i Sundbyberg. Dagen började med ett ynk om att det var tidigt, och vi kom, som väntat, iväg ungefär en halvtimme efter beräknad tid. Menmen.
Väl där irrade jag mig iväg till registreringen medan pappa parkerade bilen. När vi alla (jag, mamma, pappa) var samlade tittade vi i programmet och såg att min klass skulle börja tävla klockan 14.45. Klockan var då ingefär 10.10.
Men på en karatetävling blir man inte uttråkad, för det finns en massa saker att titta på. Ja, först var det ju barnens tur, och det var intressant vid två tillfällen; dels när min syssling, som förresten var jättbra, tävlade, och dels när man såg små sjuåringar - som knappt når upp till midjan på en - göra kata.
Det var också ganska coolt att se folk göra kata med vapen. Det bara schwosh, schtuck.
Livsfarligt.

Lite senare var det uppvisning i bland annat Kyudo, vilket var världens långsammaste och tråkigaste sport att titta på.

Efter uppvisningen började de mer intressanta klasserna, där bland annat jag då var med.
Och vann!

Tyvärr har jag inga bilder från själva när jag gör, men pokalen är ju så fin, så det duger väl tycker jag.

Ja, jag är helt enkelt bäst.
(Jag låter bli att nämna att det bara var tre styckna med i min klass)

Klart slut.

Lögnare som jag är

Det var med mening. Bara så att folk inte i framtiden förväntar sig att jag ska göra något som jag säger att jag ska göra. Just det...

Det jag skulle säga var att jag på lördag ska tävla i karate, kata. Vill man beskåda detta bör man infinna sig i Löthallen, Sundbyberg, klockan ungefär 11.00 på lördag förmiddag. Jag är inte exakt säker på att det är då jag ska börja tävla, han sa tydligen att man nästan kan vara där vid tolv. Men det gör man som man vill.
Jag vet inget om pris, när jag får veta skriver jag i kommentarer.

Detta är jag in action för längesedan:


Hejdå.

Till alla er därute som troget väntat på ännu ett fornidabelt superextraordinärt inlägg

Jag har mottagit vissa klagomål om att denna blogg inte uppdateras tillräckligt ofta. Jag får väl mot min vilja gå med på att så faktiskt är fallet, men jag kommer aldrig på något intressant att skriva om, det är bara så. Så idag, i brist på bättre, ska jag dela med mig av två bilder.

Den första är en bild från längesedan. Jag hittade den i Axels bildarkiv när jag satt och letade bilder att framkalla. Jag tycker den är rolig för att alla gör något helt eget, ingen är den andra lik.


Jag ser till exempel ut som Satan själv, och Anna ser ut som någon ur Singin' in the rain. Alla är helt olika.


Den andra är ytterligare en kroki-bild. Jag kallar den "Storverket".
(Den är givetsvis snyggare live, men detta får duga)


Det är härligt att ha hittat en slags stil. Där allt inte bara ser pannkaka ut.

Imorgon kommer ett lite mer innehållsrikt inlägg. Då jag vet mer...

Nej tack

Nästa blir Opal samt Natur och Kultur, ty de har ungefär lika lång svarstid.
Gonatt.

Kroki

Igår var jag för tredje gången på kroki, denna gång tillsammans med Lova, och jag tänkte att jag skulle dela med mig av några av mina mästerverk (jag förstår att ni har längtat). Dessa tre är samtliga från igår, det är de som har blivit bäst hittills.


Och förresten: Christoffer Hiding ska vinna Idol! Rösta!!

Fula Familjen

En gång för länge länge sedan fanns det en familj som var så ful, att man knappt vågade titta på den. Nykomlingar till byn där de bodde hade svårt att tro det de hörde berättas om familjen, men när de väl fick se den lämnade de byn illa kvickt - ryktet säger att de aldrig blev riktigt sig själva igen. Myten om familjen har funnits kvar, men de har aldrig tidigare funnits på bild; det fanns varken någon som vågade ta eller skulle vågat titta på dem.
Vi som lever idag har därför hittills bara fått höra orden med vilka familjen beskrevs. Detta är ord som Fruktansvärd, Grotesk, Vulgär, Gräslig, Anskrämlig och så vidare. Listan pågår i en oändlighet. Man har även hört familjen och dess medlemmar beskrivas på följande vis: "Så fula att man vill spy på dem", "Mitt barn fick men för livet!", "Jag blev rädd". Även här är listan lång.
Men.
Ni kanske har märkt att jag i denna text använt ord som "tidigare" och "hittills", och kanske förstått vart jag är på väg.
Ja, mina damer och herrar, ni har gissat rätt. Det har hittats bilder på familjen. Vem som tagit dessa vet man icke, och jag betvivlar att någon någonsin tittat på bilderna någon längre stund. Men jag kunde inte förmå mig själv att beröva mänskligheten dessa vämjeliga ansikten längre. Därför publicerar jag nu bilderna på denna blogg.

Varning!
Titta inte för länge, kan orsaka skador på näthinnan.

Söka jobb

Alltså varför har jag inte sökt jobb tidigare? Det är ju världens kick för självförtroendet! Jag ska berätta varför.
Man fick för typ två månader sedan hem en liten "jobbguide för nyvuxna" där man bland annat på en sida kunde kryssa i egenskaper man tyckte man besatt, alla var väl bra men på olika sätt.
Hursomhelst. Jag kryssade i åtta.
Av hundra.

Men nu när jag har suttit i stort sett hela dagen och letat efter jobb och försökt hitta minsta liten grej jag är ytttepyttebra på för att passa in på åtminstone några av alla tüsen tüsen jobb som finns, och skrivit några personliga brev där man ju måste låta självsäker eller så åker man i papperskorgen direkt, då förstår ni, då insåg jag att jag faktiskt kanske är lite bra på de grejor jag skrivit att jag är så superduperformidabelt extraordinärt megabra på.

Så nu när jag tittade på den där sidan med egenskaper insåg jag att jag ju kunde kryssa i tre till! Tre till! Förstår ni? Det är ju mer än en tredjedel fler egenskaper! Fantastiskt.
Det här borde man göra oftare.
Om jag bara inte blev så trött i stackars huvudet...

Pappa Papparazzi

Ja, vad mer kan jag säga? The Pappa is watching you!

Fül-Erik

Efter kommentaren "den var ju inte såfarlig" har jag nu tillstånd att publicera denna bild. Se och njut!

Haha! Det är inte bara jag som blir ful på kort.

Midsommar

Fredag till lördag var det midsommarfirande på Vässarö. Egentligen hände inget extraordinärt superspännande mer än att de som inte redan hade tinnitus fick det under allsången i matsalen. Menmen, här kommer i alla fall en liten redogörelse:

Jag och Anna åkte nog så trötta, men ändå glada i hågen iväg med tunnelbanan 07.03 (skittidigt, jag var nära att dö av hjärtstillestånd bara av att se tiden på SLs hemsida!). Petra hade försovit sig. Vi anlände till Vässarö vid elva-tiden, och hade ringt till Erik och Maria som kom och hjälpte oss att bära våra trasiga påsar och kylväskor till tältet. De vägde bly!
Väl där tillagade vi lunch, potatissallad och korv. Diskningen blev inte långlivad, ty så snart vi hörde att dansen kring midsommarstången var igång slängde vi in allt i tältet och sprang dit.


Vi dansade och var glada och svettades när vi lekte den långa leken, sedan tittade vi på femkamp. Ungefär då anlände Petra. Därefter åt vi midsommarlunch till middag och sedan var det obligatoriskt posande utanför matsalen innan allsången.

Jag måste tillägga att under den öronbedövande Dagny fick jag till en riktig ful-bild på Erik. Jag väljer dock att inte publicera denna på grund av... ja, att det vore skoningslöst. Den är nästan i klass med mina fjällenbilder, och sådana bilder måste man själv få bestämma om man vill ha upplagda på internet eller inte.

Efter allsången var det såklart disco och bio som vi dissade, vi satte oss i Båthuset och fikade istället. Jag lyckades utan vidare somna och blev väckt av Petra med ett fasansfullt "KABABANGA". Jag är fortfarande i chock.

Nåväl, dagen därpå regnade det och allt var elände. Vi fotade Henkes ALU-kompisar i Magnus-kepsen (snart på en blogg nära dig!) och Maria med en gurka på huvudet.

Nu har jag sovit i tre dygn.
Godnatt.

För jag har också tagit studenten!

Ja det är sant! Och vet ni vad? Jag har fått en trumpet! Titta vilken fin:

Hur som helst, det var en glad dag med en visserligen seg start, men det tog sig ordentligt. Här är lite bilder:

Morfar och min döläckra skylt

Hela familjen, även om spridda delar - typ mamma- tittar bort.
Och så morfar förstås.

Världens finaste flak

Snacksbordet.
Någon har varit och nallat på ostbomben...

Inte nog med att jag fick en trumpet, jag fick två! Här är den jag fick senare under kvällen (den första fick jag på utspringet):

Den är grym!

På kvällen gick jag, Anna, Petra, Axel och Erik (fast han gick lite tidigare) på min slutskiva. Det finns dock inga bildbevis, ni får tro mig på mitt ord.

Hela gårdagen var kort sagt mycket lyckad, och nu återstår bara något som jag hörde beskrivas med ett så bra ord som vakuum.

Hejdå.

Mixed

Alltså det här är så roligt så jag dör!! Jag har under en tid lite förstrött gått och letat efter en låt som jag gjorde i tvåan, det var en uppgift man fick som en slags tenta i gehörs- och musikläran. Hur mycket man hade lärt sig dittills typ. Detta innebar att vissa faktorer skulle ingå i låten, t ex ett visst antal tonartsbyten och ett blåsarr och en massa till saker, och detta skulle skrivas ner på noter och analyseras med steganalys. Jag tyckte att det var väldigt underhållande att skapa låten, och jag tyckte då att resultatet blev ganska bra. Hur jag kunde tycka det är numera ganska obegripligt - jag såg att pappa hade sparat låten på datorn så jag kunde äntligen lyssna på den.
Jag höll seriöst på att avlida.
Menmen, här är låten för alla er därute som ännu inte hört mästervärket. Lyssna och njut!
Karyn Wahleberg - Mixed

Jag vill vara bäst!

I går var det konsert med elever som spelar i kulturskolan i Aspudden. Alla var självklart inte med, men av någon märklig anledning som jag inte kan förklara var jag det.
Hur som helst, nervös som ett litet löv gick jag upp där på den lilla upphöjningen i golvet, även kallad scen, och spelade ett stycke som jag ända tills cirka en sekund tidigare kunde ganska bra. Jag behöver väl inte säga att jag tappade räkningen på hur många gånger jag spelade fel. Och det var ändå på en låt som var ungefär trettio sekunder lång...
Och jag vet att många nu säger: Men Karin, du har ju bara spelat i ett år, det är ingen som tror att du ska vara övergrym.
Men vadå, hallå! Jag vill ju vara bäst! Spelar roll vad folk förväntar sig... Eller nej förresten, för jag fick världens presentation ju! Typ "här är Karin som har spelat i ett år. Vi ska spela ett stycke ur en så häär tjock bok som innehåller sjukt avancerade låtar" Alltså typ: Karin är asbra!! Vilket ju gav en del förväntningar, som jag naturligtvis inte levde upp till.
Menmen, övning ger färdighet, så det är väl bara att börja. Eller ja, fortsätta... Tills jag är bäst!
Hejdå.

Aspinge

Kom ihåg var ni läste det först!

Välkomna!

Nu har mamma tjatat och tjatat på mig i så många veckor att jag ju faktiskt var tvungen att göra mina inbjudningar till studenten. Jag övervägde alternativen och kom fram till att jag och vår dator inte är bästa vänner, alltså gjorde jag det för hand. Det hela var dock jobbigare än jag först trodde, så när jag senare satt och skrev adresser på kuvert var jag så totalt inne i någon slags liten bubbla, så jag missade att skriva åt rätt håll. Alltså inte att jag satt och skrev upponer, jag bara hade vänt kuverten så det såg ganska dumt ut. Antagligen dummare än det låter... Jaja, alla som läser denna blogg är hjärtligt välkomna att deltaga och ge mig fina presenter. Inga fula!
(Den blev ful och pixlig om jag förstorade så ni får klicka på den i stället)


Hejdå.

Fylla år is the shitt!

Alltså fylla år måste ju bara vara bäst i världen. Allt man inte har råd att köpa själv kan man liksom bara få av egentligen ingen särskild anledning. Som till exempel i år: Jag har ju tyckt att det varit så väldigt kul att åka snowboard. Det är dock lite svårt att åka snowboard på asfalt (speciellt när man inte har någon att åka på). Men så en dag gick jag och Elin in på en Stadium-affär för att hitta ett sånt där "knee-support" till mitt stackars knä (ja, det smärtade efter snowboard-åkningen). Och vad får vi syn på? Jo, en bräda man kan åka på asfalt med såklart! Detta var alltså min största, faktiskt nästan enda, önskning till födelsedagen som var igår, och jag fick en!! Kolla vad tuff den, och framförallt jag, är! Med matchande skydd och allt. Kan det bli bättre? Jag tror nog inte det.

Vad är det för snö de har däruppe i Funäsdalen egentligen...?

Dessa bilder är väl egentligen sådana som man helst vill ska raderas om de är på en själv, men jag kunde bara inte begå denna hemska gärning mot alla mina läsare. Jag vill inte beröva er den känslan av... vad ska jag kalla det? Skratt som vällde upp inom mig och bara forsade ut i en enda stor attack då jag själv fick se bilderna för första gången. Så se och njut.












Jag var dock inte bara märklig däruppe, utan naturligtvis även tuffast i världen:

iPod

Okej, jag vet att det här är fånigt, men jag fick ett "fodral" till min ipod idag av pappa, så den inte går sönder när jag åker snowboard. Vilket ju egentligen är helt onödigt, för jag kan ju knappast ha hörlurarna under hjälmen, så självklart tänkte jag inte åka snowboard med ipod, men hur som helst. Jag blev i alla fall väldigt glad, för nu behöver jag ju inte vara orolig över att den lilla prylen råkar gå av. Men det var långt ifrån hur lycklig jag blev när jag såg hur häftig den blev med skyddet på! Alltså titta bara hur superhäftig den ser ut!! Som ett däck typ. Detta är ju grymt.

Glad Påsk

Äntligen! På söndag kommer jag återigen sitta i backen och ynka mig och peta snö ur vantarna, och det ska bli så roligt! Tänk att man inte provade att åka snowboard tidigare. Det är ju faktiskt ganska märkligt, i synnerhet som jag inte alls tycker om att åka skidor. Men hur som helst, nu har jag äntligen gjort det, och så mycket gladare är jag ju nu.
Alla borde lära sig nya saker, man får en sådan kick av det. Det är likadant med trumpeten; minsta framgång känns som en seger, plus att framstegen märks mycket tydligare för man var så horribelt dålig innan.
Hur som helst, nu äntligen är det alltså dags för snowboard igen, och jag lovar att jag ska fixa vackra bilder som ni kan få dregla över, och bli avundsjuka över att ni inte är lika bra som jag.
Hejdå.

Snowboard

Jag har insett att jag inte delat med mig av den vackra konstformen 'Karin åker snowboard', så här är en fin liten bild.

Reflektion

På lovet kom jag att tänka på barn, jag vet liksom inte om jag ska hata eller älska dem... Jag kan säga såhär: när man försöker lära sig åka snowboard i barnbacken får man verkligen se till att passa sig - alltså, de är livsfarliga! Barnen alltså. Och asjobbiga! De är överallt, de kan inte ta liften, de går inte ur liften när de ramlar - de ligger kvar och skriker på mamma fast alla vet att de kan ta sig upp egentligen, de bara orkar inte, de åker jättelångsamt och helt oförutsägbart, de ligger i backen. Som sagt; de är överallt och ivägen. Och när man minst anar det kommer det en som faktiskt lärt sig att åka, men inte riktigt fått kläm på svängandet ännu, farande i 130 km/h så man blir så chockad att man (som själv inte har så superkoll på sin bräda) helt tappar balansen och bryter alla armar och ben man har. Helt klart jobbigt.

Men så kommer man in i raststugan efter några hårda timmar i den eländiga barnbacken, slår sig ner, häller upp lite te, öppnar en kexchoklad, gör sig hemmastadd. Så kommenterar brodern en superhäftig pulka, vilken man självklart blir mycket nyfiken på, så man vänder sig om och får förutom den superhäftiga pulkan (som för övrigt var typ den coolaste jag sett!) syn på ett leende på en liten en som kommer springande mot och förbi en, men på vägen får ur sig ett blygt litet "hej", och man bara smälter ner till tårna.

För samtidigt som de är jobbigast i världen kan de också vara så himmelens charmiga att man bara ler lyckligt resten av dagen.
Nej, jag kan inte bestämma mig.

Based on a book

Once upon a time there was a book.
The book was so boring that only the most boring people in the world could read it without falling asleep.
One day a bunch of kids got homework: they were supposed to read a couple of pages in the book. When their teacher told them the bad news, all the kids fell down on their benches, sighing.
"Noo, please, not that. We'll do anything but please, don't make us read that book!"
But the teacher showed no mercy. They had to read the book, whether they liked it or not.
That night all the kids in the class fell asleep with that book over their faces, just like in the comic books. And the next morning they all woke up and realised, with fear in their eyes, that they hadn't done their homework!
What were they going to do?
Their teacher might manage to read the book, but the kids were kids, and kids don't like boring things.
Anyway, the kids' mothers didn't believe them when thay said they had a stomach ache, so they had to go to school.
The only thing they could do now was to read the book, and just hope they wouldn't fall asleep. They tried on all the breaks between the lessons, but they couldn't do it.
The time just flew by, and suddenly it was time for The Lesson. And none of the kids had still done their homework!
When the teacher found out she cried:
"Oh, I'm very disappointed in you all" And then she continued with a nicer voice "Well, then I just have to read the pages to you outloud"
When the kids heard that they all fell down on their benches again, sighing.
The teacher still lives in belief that the sighs were out of relief.
And the book lives on, continuing to torture kids all over the world.

Vett och etikett i kollektivtrafiken

* Man tar av sig ryggsäcken i rusningstrafik, man trycker inte upp den i nyllet folk

* Man går inte fem i bredd på perrongen i en daggmasks hastighet (eller någon annanstans heller för den delen, men eftersom det var kollektivtrafik som var temat fick det bli på perrongen)

* Man väntar tills andra har gått av innan man går på

* Man stannar inte cirka tre centimeter in i vagnen/bussen och funderar på var man ska stå när det står tio andra bakom en

* Man springer inte nedför trappan för att skynda till sitt tåg, men så ser man att det inte var det tåget man skulle med, så man stannar mitt i rulltrappan och breder ut sig så mycket det bara går, så ingen som faktiskt skulle med det tåget hinner med

* Man står inte och breder ut sig i rulltrappan överhuvudtaget - högertrafik kallas det!

* Man lutar sig inte mot hållgrejorna i rusningstrafik

* Man försöker i alla fall göra något åt ett ledset barn, man låter det inte ligga i vagnen och skrika tills precis alla medresenärer fått tinnitus (såvida det inte är syftet)

* Man tar upp ett säte, inte tre

* Man har inte på musik så högt att alla hör på sin mp3spelare med skitdålig ljudkvalité, speciellt inte 50cent eller någon fånig aqua-wannabe (hur man nu kan vara det)

* Man sätter sig inte på det yttersta sätet om det finns ett längre in, då vågar andra inte sätta sig längst in så då måste de stå, och det är jobbigt

* Man går inte omkring med datorskrivna inplastade lappar där det står saker om ens stackars familj och hoppas att folk ska tycka synd om en och ge en pengar

Dagen D

Åhh alltså jag blir bara tokig, verkligen ingenting går ju bra idag. Det går bara dåligt att spela piano, jag är värdelös på photohop, novellen jag försöker skriva blir bara konstig. Den ska visserligen vara absurd, men jag vet inte hur jag ska få fram det jag vill, vilket jag för den delen inte vet vad det är, för jag satt och tänkte en massa och det blev bara inget. Gaaah! Tröttsamt.
Och så blir jag så arg. Eller nej irriterad, men idag arg. För idag på klassrådet. åååh. Klassföreståndaren frågade vad vi tyckte om aktivitetsdagen som alla bara hatade(anledningen att hon frågade var den dåliga närvaron). Jag räckte snabbt som attans upp handen och sa att jag tycker det vore bättre om de inte hade en hel dag med bara tråkiga saker, utan att de sprider ut det på olika dagar, vi har till exempel tematid på torsdageftermiddagar. "Okej, så inte allt på samma dag alltså". Nej precis.
Tror ni inte att en viss person bara måste räcka upp handen och säga precis samma sak som jag nyss sa, fast bara lite längre, med tusen upprepningar, och lite andra ord. Det är vad jag kallar ordbajs. Sedan säger någon annan något som visserligen liknar det jag sa också, men en del annat med (som jag i och för sig inte höll med om alls, men det är en annan historia som väl mer har att göra med mitt totalt osociala psyke). Hur som helst, efter detta måste såklart person ett ännu en gång upprepa vad hon nyss sa, med ännu fler variationer, men ändå bara samma sak. Alltså för guds skull, vi vet alla vad du tycker nu, vi tror inte att du har ändrat dig bara för att någon annan har pratat emellan!
Shitt pomfritt.
Och detta är ingen engångshändelse, nej för varje, och jag menar varje, lektion där det överhuvudtaget går att säga åsikter så händer detta. Nu när vi har religion, ojojoj. Mmm. Det blir till att bita ihop.
Ja, nej, Dagen Dålig idag.

Dagens goda gärning

Jag har ofta, frivilligt eller ofrivilligt, tänkt på etik och snällhet. Man säger gärna att man skulle ingripa om man såg någon bli utsatt mobbning eller våld till exempel, men skulle man verkligen det? Och är det ens rätt att göra det i sådana fall?
Jag har också inom samma ämne funderat på huruvida jag skulle hjälpa någon som trillat/svimmat/skadat sig/på något sätt behövde hjälp.
Svaret på den senare frågan vet jag nu, och det är ja.

Det är också märkligt hur många små saker leder fram till en annan ganska stor. Till exempel händelsen idag.

För det första ville jag inte gå på den eländigt jobbiga aktivitetsdagen (vilken för övrigt hade den sämsta närvaron någonsin - jag har aldrig sett skolan tommare, det ekade i korridorerna). Hur som helst, jag gick i alla fall dit till andra "lektionen". Elin ville inte komma på den, och kunde inte heller för den delen, hon var hundvakt, så vi bestämde att hon skulle komma när den var slut så kunde vi äta lunch ihop.
Lektionen skulle sluta 12.10. Det gjorde den dock inte, utan min pratglada grupp bestämde att vi var klara redan klockan 11.40 - vilket ju försatte mig i en situation där jag antagligen skulle sitta en halvtimme stirrandes på en datorskärm i väntan på action.
Detta lät ju inte som ett lockande alternativ, så jag ringde till Elin och sade något i stil med:
"Håll ut! Jag kommer och möter dig vi Södra Station" och så gick jag.
På vägen tillbaka hände det.
Vi går lugnt och fridfullt uppför backen, tittar lite till vänster och får syn på en gammal tant liggandes i porten. Jag tänker, i ett kort ögonblick av dumhet "Haha är det ett skämt eller någon slags TV-inspelning?" Sedan inser jag att det är en mycket gammal tant som ligger där i porten, och att det står en något yngre tant bredvid henne och frågar om vi kan hjälpa.
Vi inser allvaret i situationen och försöker lugnt få henne på fötter, det kommer även en drygt 40-årig kvinna och hjälper oss.
Vi lyckas ställa henne så hon kan hålla sig i trappräcket, och hon konstaterar med trötthet i rösten att hon inte kommer kunna gå upp för trapporna. Tant nr 2 går då upp för att hämta en sådan där hiss som är till för rullstolsbundna, medan hon talar om att de båda är handikappade. Kvinnan i 40-årsåldern går upp för att ringa på hos en granne tant 2 känner.
Och så känner jag och Elin hur tant 1 blir slappare. Kroppen tappar all styrka, hon har ögonen öppna och hon reagerar inte på tilltal (eller tillskrik kanske snarare).
"Herregud nu dör hon" utbrister jag. "Nu ringer jag ambulans"
Sagt och gjort, jag ringer ambulans. Medan jag pratar med larmcentralen ser jag hur hon rör på benen. Hon lever! Hon svimmade bara. Jag går in medan jag vidarebefordrar frågor till tant 2 (hon och kvinnan har kommit tillbaka ner), och får veta att tant 1 är 100 år, och att hon halkade precis när hon skulle gå in i porten.
Jag säger hejdå till han på larmcentralen med beskedet att ambulans är på väg. Under tiden vi väntar kvicknar tant 1 till lite grann, och hon berättar själv för ambulansförarna när de kommer hur det hela gick till.
De åker därefter iväg med henne till sjukhuset och jag och Elin går tillbaka till skolan och äter lunch.

Vad jag menar med att små saker leder till en stor sak är detta:
Hade det inte varit aktivitetsdag i skolan skulle vi varit i skolan hela dagen
Vi ville inte går dit över huvud taget - vi hade planerat att gå på bio i stället
Vi kunde om vi var duktiga elever gått dit på morgonen när vi väl bestämt oss för att gå
Jag slutade tidigare från lektionen, annars skulle jag inte gått för att möta Elin

Någon annan skulle väl lika gärna kunnat göra det vi gjorde, men det känns fortfarande bra att ha hjälpt till.