Så här ska ett päron inte se ut i genomskärning.

Och en hand bör inte vara riktigt så där rosa.

Karin - the star

Jag har under några dagar både i höstas och denna vecka hjälpt min vackra moder att ha karatepass i skolan för barn. Jag har därför tappert trotsat min knappa sjukdom och pallrat mig iväg till Fridhemsskolan för att undervisa i karate. Eller ja, min roll var väl mer att se häftig ut och visa tuffa saker, för mamma skötte snacket.
Nu tycker ni att jag är kaxig, när jag på detta vis påstår att jag är så väldigt grym, men det är faktiskt inte bara jag som tycker tro det eller ej. När mamma kom hem idag berättade hon nämligen att två av killarna i gruppen vi hade idag ville ha min autograf! Min! Autograf! Förstår ni?! De ville ha min autograf! Min autograf! De ville ha den!
Mamma frågade givetvis om de hade tyckt jag var duktig, och de svarade (underbara barn) "Jaaa" med beundran i rösten.
Jag blev givetvis mycket förtjust över att få skriva min första riktiga autograf, men även lite nervös. Jag har ju ingen ordentlig sådan, eftersom ingen hittills i mitt liv tyckt att jag är särskilt bra på... ja något alls egentligen. Jag hade ju kunnat skriva en eller tre till mig själv, men det känns ändå inte riktigt på riktigt. Så jag fyllde upp två hela A4 med min inte så speciella autograf innan jag skrev den på varsin liten lapp till de ljuvliga ungarna, som mamma ska ta med till skolan imorrn.
Jag är så bra!

Lite spretigheter

Hej. Jag har på senaste tiden tänkt skriva om en massa saker men inte skrivit om en enda. Så nu blir det ett inlägg med lite av varje.
I karatetävlingen jag skrev om kom jag tvåa. Elin har önskat en bild av medaljen, så här är en sådan:


När vi var i Sälen var jag helt oerhört kreativ och gjorde ett konstverk i snön. Såhär såg det ut:

Liknar lite Jesus tycker jag. Mycket vackert.

För ungefär en och en halv vecka sedan befann sig hela familjen Wahlnöt i Linköping för att gå på ett familjekalas som Axels läxmästeri hade ordnat för sina anhöriga. Det var väldigt skoj faktiskt.
Först under middagen fick vi höra en massa klagosånger om csn och fylleintelligens med mera, och efter middagen var det dans. Jag och Axel och mamma dansade jättmycket. Även pappa och Agnes var ordentligt på G i början av kvällen:


De gick när klockan började närma sig tolv, men jag och övriga familjen stannade tappert kvar och svängde våra lurviga, ty nu äntligen hade DJ:en övergett Linda Bengtzings samtliga hits och börjat spela på lite riktig musik: the glittrish disco!
Jag hann förstå att min bror är väldigt kreativ när han dansar, det var kul att se. Själv stapplade jag mest omkring och viftade med armarna medan jag sjöng med för full hals med fel text i låtarna. Men det var också ganska kul. Kanske inte för omgivningen, men för mig. Fast när jag tänker efter skrattade mamma lite för sig själv när hon tittade på mig i sin paus...

Dagen efter var alla ganska trötta.


Nu är det bara en sak kvar. Jag tror jag har fått en släng av dyslexi. Jag kan inte stava till saker längre. "Otympligare" blev till exempel "Otyplimpligare" när jag försökte skriva det.
Jag börjar bli gammal.

Gränsen

Den skiljer barnlivet
och Det Fruktansvärda livet
åt

Innan man passerar
denna gräns i livet
är man lycklig och bra
på alla sätt och vis

Efter passeringen
av denna gräns i livet
blir man olyckligare och sämre
för var dag som går

När man fyllt 20
går det bara utför.

Man är aldrig snyggare
än dagen innan 20
Sedan blir man bara fulare
och fulare

Man är aldrig smartare
än dagen innan 20
Därefter känns allt som är ologiskt
logiskt

Man är aldrig smidigare
än dagen innan 20
Sedan blir man bara stelare
och otympligare

Man är aldrig friskare
än dagen innan 20
Sedan väntar hjärnblödning,
hjärtinfarkt och stroke

Man har aldrig bättre minne
än dagen innan 20
Därefter försvinner allt
som i en dimma

Man är aldrig fräschare
än dagen innan 20
Efter det är hygien
ett obekant ord

Man är aldrig trevligare
än dagen innan 20
Efter detta börjar man skälla
på allt och alla

Man är aldrig så pigg
som dagen innan 20
Därefter blir man
en orkeslös klump

Man är aldrig bättre
än dagen innan 20
Ty efter denna dag
går allt bara utför

Jag fyller snart 20
Detta är vad som väntar:

Demensboende för fula
ointelligenta stela
tråkiga äckliga
otrevliga gamla
människor

Det var bättre förr.