Är man vanemänniska så är man

Ibland gör jag saker av bara farten, utan att tänka på vad jag egentligen gör, ni vet för att man alltid gjort så. Ja sånt där, låser dörren när man går ut och så vet man sen knappt om man låst eller inte för att man varit inne i en annan värld när man just utfört handlingen, men sen när man går tillbaka och känner på dörren har man ju låst den. Som vanligt.

Men det är ju inte bara såna saker man gör av vana. Sitta vid fel sida av bordet är konstigt. När man är på besök hos någon som har tvålen på andra sidan om handfatet famlar man utan att titta på vänstersidan och undrar var sjutton den är någonstans? tills man inser att den är på höger sida.

Jag är, utöver vanemänniska, sån att jag borstar tänderna ofta. Jag tycker inte om att smaka äckligt i munnen. I mitt jobb är jag dessutom ofta nära andra människor, och jag vill inte blåsa äcklig andedräkt i ansiktet på dem, eller på träningen eller ja ni fattar. Jag vill smaka och lukta gott helt enkelt! Men det finns som alltid en gräns, tex när jag ska ut och springa kvittar det ju egentligen om jag har äcklig andedräkt, jag är ju så snabb så det är ingen som hinner känna hur jag luktar när jag susar förbi. (många jag i den meningen!)
Men trots att jag resonerar så angående tandborstningen kom jag plötsligt på mig själv med att stå och borsta tänderna innan löprundan i alla fall idag. Liksom plötsligt bara stod jag där med tandborsten i munnen och hade hållit på så länge att jag nästan var klar! Och jag tänkte "men vad håller jag på med nu, det här var ju sjukt onödigt". Men jag tror jag kände innan att jag smakade äckligt i munnen (hade käkat tzatse till middag), och då brukar jag borsta tänderna om jag ska någonstans, och det skulle jag ju fast som sagt inte i närheten av någon. Jaja, så kan det gå när haspen är av.

Ett undantag från vanligheten!
De flesta (alla troligtvis) som läser detta vet att jag har glasögon. Och de flesta människor som har glasögon (alla troligtvis) tar av sig glasögonen när de ska sova. Även jag.
För några veckor sedan vaknade jag dock en morgon och tyckte att något kändes lite konstigt. Någonstans mellan dröm och vakenhet kändes det som att jag hade glasögon på mig. Jag kände försiktigt (så försiktigt man kan när man knappt är vaken) efter i ansiktet, och jo minsann! Mycket riktigt hade jag glasögonen på mig! Jag vet inte om jag glömde ta av mig dem på kvällen eller om jag tagit på dem någon gång under natten i sömnen, men vad jag vet är att det aldrig hänt förut.
Sedär, även jag bryter mönster ibland!

Jag skulle vilja komma på någon fin slutkläm av något slag, men det lyckas inte riktigt. Det får bli ett klassiskt
Hejdå.