Jag tänker oftast att jag är ganska stor, eller ja i alla fall normal.
Men så ibland så får jag någon slags aha-upplevelse då jag inser hur det verkligen ligger till. Till exempel som idag, då jag flyttpackar och därmed sorterar kläder. Jag tar upp en tröja som jag vet är ganska stor på mig, och så ser den så himla liten ut i alla fall. Och jag bara tänker
Är jag verkligen såhär liten?!
Jag tar upp fler tröjor, och något par byxor kanske, och tittar och jämför och konstaterar att ja, jag är nog faktiskt såhär liten.
Vissa gånger tar det hårdare på psyket än andra gånger, och andra gånger blir jag mest bara förvånad och lite chockad.
Hur som helst, efter en liten stund glömmer jag bort hur liten jag är och återgår till att tycka att jag är ganska stor, eller i alla fall normal.
Tills jag ser mig själv i spegeln bredvid någon som jag tycker är ganska jämnlång med mig, eller i alla fall inte SÅ mycket längre. Men så ser jag då sanningen i vitögat där i spegeln och kommer till insikt igen. Jag är verkligen sådär liten.
Och så efter en stund så glömmer jag.
Och så går det runt, och runt, och runt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det är kanske helt enkelt så att du är liten jämfört med vissa saker och stor jämfört med andra saker. Eller så är du bara liten :)
Haha jaa antingen eller.
Det är inget dåligt att vara liten. Ibland kan det faktiskt vara ganska bra.. Man kan krypa genom små små hål utan att få skavsår på ryggen, gömma sig i en stor folksamling och man kan använda soffbordet som middags bord :) Många fördelar som långa/stora inte kan åtnjuta
Haha jaa det är iofs sant. Egentligen är kanske enda nackdelen att man inte når upp till översta hyllan i köket bara genom att stå på en stol utan man måste kliva upp på själva diskbänken. Annars är det rätt så bra!
Skicka en kommentar