"Den är redan död!!"

Bakgrund: Idag skulle jag och mamma koka kräftor till en gemensam kräftskiva som ska vara på landet på lördag. De kräftor som fångats av Nissebo under natten lades i en stor plastlåda med vatten under tiden familjen Wahlnöt åt frukost med mera. Innan själva kräftkoket började fick jag uppdraget av den ömma modern att dela upp kräftorna i tre hinkar med ungefär lika många i varje hink. Sagt och gjort, jag plockade kräftor och delade upp i hinkarna. Jag plockade och plockade, och till slut hade jag kommit till botten på lådan. Och där.

Under den största kräftan av de alla som låg kaxigt i ett hörn med mäktig överblick över lådan, låg en livlös liten kräfta. Den rörde varken på ben eller armar, såsom kräftor annars gör, utan den bara låg där stilla under jättekräftans maffiga klor. Mitt sjätte sinne aktiverades genast. Jag kände det starkt i hela kroppen, och jag utropade förskräckt:

"Den är redan död!!"

Hela jag överväldigades av en djup sorg. Den lilla kräftan hade legat där i flera timmar och kanske kämpat för sitt liv innan den till slut gav upp och lät döden komma till honom. Eller henne. Vilket fruktansvärt slut! Att vara för svag för att överleva.
Men samtidigt kan jag tycka att det är lite lustigt att jag blev så förtvivlad över en liten kräftas död, när det jag ska komma att göra hela dagen är att koka kräftor = lägga ner dem i kokande vatten där de lider en sakta stilla död där deras sista sekunder i livet är så varma så de inte vet vart de ska ta vägen. Paniken de känner kan jag bara föreställa mig (en av kräftorna, den största, protesterade kraftigt genom att hugga tag i kanten på kastrullen och spjärna emot). Är inte det värre?
Men den förtidigt döda kräftan blev plötsligt så utblottad på något vis där den låg, naken och ensam i plastlådan. Övergiven. Död.

Antal böjningar i detta inlägg av ordet kräfta = 16.