"Jag har forskat om ankor"

Det har konstaterats förr och jag konstaterar det nu igen: Det är roligt att man när man var liten sade sig ha forskat om ett ämne när man hade tittat i en bok och skrivit av det som stod där och sedan läste upp det innantill för klassen på redovisningen. Man har en lite annan verklighetsuppfattning nu när man samlat fler vuxenpoäng.

Hursomhelst, ankor är fascinerande djur! De är:

Revir-djur - passa er för att hänga alltför mycket runt bron vid kyrkan i Eskilstuna, ty där bor det endast två tappra ankor som verkar ha skrämt bort (eller mördat?) de andra ankor som också var sugna på just den bostadsplatsen.

Lekfulla - är ni lite uttråkade och vill leka kan ni ta er till stadshuset i Västerås, ty där leks det "röda lyktan stopp" av ankorna som regerar där i krokarna. I alla fall av två.

Huvudlösa när de sover - har ni sett en anka sova förstår ni nog vad jag menar. Man ser ju liksom knappt vad som är bak och fram på ankan förrän ankan vaknar och blinkar lite med ögonen som då befinner sig någonstans mitt på ankan. Och då är det ju egentligen inte så lätt att förstå vilket som är fram och bak på ankan i alla fall, för att ögat är på mitten säger ju egentligen ingenting om just det.

De är dessutom rätt så vulgära djur.

Geografi - inte visste jag att det kunde vara roligt!

Eskilstuna:

Det ser ju oskyldigt ut, inte sant?

Men!

Vänta bara tills man zoomar in på bilden!

Hjälp! Tänk bara vilken raggningsreplik.
"Ska du med hem eller?"
"Aa, kanske... Var bor du någonstans?"
"Snopptorp!"
Vem säger liksom nej till det?!


"Jahaa, har din mormor dött?"
"Jaa. Vi hade en jättefin relation. Hon begravdes i fredags"
"Vad tråkigt. Var höll begravningen till då?"
"I kyrkan i Snopptorp"

Jag skulle nog försöka dölja mitt fniss med ett försök till sorglig harkling.


"Snopptorp" är dock inte det enda lustiga namnet på ort i Sverige. Ni som var med på kanothajken när jag gick på senior (kan det ha varit 2005?) kanske minns detta:


Hahaha!
Vi paddlade i Långtarmen och avslutade vår resa i Stjärtnäs.
Avfärd skedde från Munhålaholm. Vi passerade även Magsäcksudden och Ändtarmskanalen på vår expedition.
Eller?

Please hang up now!

Ibland undrar jag om jag valt fel i livet. Ska jag verkligen bli sjukgymnast? Är det verkligen det som är mitt kall? Skulle jag inte passa grymt mycket bättre som manus-författare?
Om jag fick ha Elin med mig, som egentligen kanske oftast gör större, eller i alla fall bättre, delen av jobbet...

Nåväl.

Anledningen till att jag denna gång funderar över saken är att jag precis lyssnat på ett av våra stora mästerverk! En radioshow vi gjorde i tvåan på gymnasiet. Uppgiften (i engelska för övrigt) var att skriva ett tal eller en debatt av något slag, minns inte riktigt, som man hur som helst fick spela in. Våran diskussion i radioprogrammet vi då valde att göra handlade om

"Pink t-shirts with teddybears on, is it really okay?"

Vissa delar av programmet är kanske inte riktigt lika storslagna som andra, men dessa två delar är typ asbra:

Dialog mellan Bob, 27, och programledare Karyn Whaleberg:
Bob:"I wanna tell you my secret now. I see dead teddybears!"
"...When?"
"All the time! They're everywhere, walking around like regular teddybears!"
"Woow... But, what do you think about teddybears on pink t-shirts?"
"And you know, the teddybears. They can take over people! It could be anyone! The girl next door. Or the little boy on the train, with the ice-cream!"
"You know, Bob? I could be me!"
...
"Hih!"
klonk!


"Next on the air we have Kim, 14. Hello Kim! What do you think about this question?"
"Well, I wear pink t-shirts with teddybears on all the time, and I don't care what anybody says about that"
"You go girl!"
"But... I'm a guy!"
"Ooh... eeeehm"
Please ha
kchhsh
klonk!
Thank you for your call!


Är det inte bra så säg?!

Bajs.

Hur kan man aldrig bli uttråkad av detta fascinerande ämne? Jag vet inte. Det är något alldeles speciellt med bajs.

Hur undslipper du en pinsam tystnad? Du börjar prata om bajs! Givetvis.

Men!

Bara för att bajs är roligt, betyder det inte att det är gott! Och att man vill äta det! För det vill man ju inte.
En gång när jag åt frukost till exempel så hamnade en all-bran-flinga utanför tallriken. Och nog för att all-bran-flingor är bruna, och konstigt formade, men just denna all-bran-flinga var något alldeles särskilt lik en bajskorv. Och jag tänkte "Gud, ska jag lägga ner en bajskorv i tallriken?!". Jag bara kunde inte förmå mig själv att lägga den i tallriken, och än mindre äta den. Man vill ju faktiskt inte äta bajs!

Eller...?

Kanelbajsgodis.
Jag har hört att de är rätt goda...

Hejdå.

Gott nytt år.

Hej!

Jag ska dela med mig av två roliga saker.


Nummer ett (och detta är främst för er som inte har fejsbook eller som inte går in där särskilt ofta och därav missat detta, då jag faktiskt haft det som statusuppdatering där, fast som en länk till wikipedia, så är man lat har man kanske inte läst i alla fall): Wikipedias definition av "huvud"

Huvud, latin caput, ofta på halsen sittande, och med denna rörligt förenade, kul- eller päronformigt svällda ändan av ett djurs kropp.

Haha!


Nummer två: Jag har aldrig riktigt förstått innebörden av ordet "ballongmage". Förrän nu.

Haha! Så tjock!

Hejdå.

Ensam. Så ensam!

Hej salleammen!
Jag ser att ni efterfrågar ytterligare uppdateringar om mitt fantastiska liv. Och jag är ju naturligtvis inte en sådan som inte följer folkets önskemål, jag menar jag vill ju inte orsaka självmord och dylikt bara för att jag inte uppdaterat min blogg. Jag ber därmed att få dela med mig av lite tankar jag haft senaste tiden. Det är nämligen så att båda mina syskon skaffat pojk- respektive flickvän, och här står jag alldeles tomhänt.

"Varför?!"

Tänker ni givetvis nu. Och jag förstår er. Av naturliga skäl som känns onödiga att ens ta upp.

Men!
Mina damer och herrar, min psykologilärare har öppnat mina ögon! Och detta är en ganska märklig sak, för hon har annars abnormt lite att tillföra världen. Men hon har fått mig att inse en sak: Jag kan inte flirta som jag hittills gjort! Det går inte! Jag skall nu visa er varför.

Denna bild visade hon oss under en av sina föreläsningar:


Jamen de var ju söta tänker ni nu, samtidigt som ni drar lite på munnen. Men ni tänker också att "men jag skulle ju inte precis dejta någon av dem". Och nej mina damer och herrar, uppenbarligen skulle ingen annan heller det. Ty detta är hur jag ser ut när jag försöker flirta:


Ja, jag behöver kanske inte säga så himla mycket mer?

Detta har hänt.

Jag har varit svullen på min vänstra fot vid ett tillfälle.

En gång hittade jag en bajs i frukost-fling-paketet. Eller faktiskt två bajsar om man vill vara noga.

Jag har byggt en jättestor lila spermie. Det är en lampa, och den lever inte längre. Den ligger nedmonterad på vårat städskåp. Den var helt enkelt för ful för att överleva. Survival of the snyggest. Den pallade inte trycket.
R.I.P.

Jag har bott på slott.

En katt har lagt sig i en påse och tittat på en penna.

Mystiska blå gubbar har gått förbi utanför ett tåg i slow-motion.

Seriöst?

Ja, ibland börjar man ju undra lite.

I ett tidigare inlägg i denna formidabla blogg visade jag Er en Man - Mannen jag ska gifta mig med. Han satt och gapade och gjorde lite märkliga grimascher. Detta var från en av våra böcker till skolan, och man blir ju lite konfunderad, men jag tänker ändå att "något slags syfte måste det ju ändå ha... det är ju trots allt en skolbok!". Och jag tror att det hade ett syfte, men jag brydde mig inte så mycket om det. Det är lite svårt att göra det när en Man tittar upp på en från boken likt en lite extra dum guldfisk.

Hursomhelst, mina damer och herrar - kurslitteraturen har gjort det igen! Nu är det förvisso bara en bild som känns lite, eller nej förresten ganska mycket, tvivelaktig. Men denna bild är å andra sidan bland det roligaste och sjukaste jag sett (i en skolbok måste tilläggas) på mycket länge.

Behöver jag säga mer?

Händerna på Väggen och Fötterna på Golvet

Det var en gång en flicka. Flickan hade fått ett sommarjobb på en väldigt ödslig plats.

På samma gång var det ett slott. Slottet stod på denns ödsliga plats, och var det enda alternativet utom tält för flickan att sova på under sommaren. Och tält är ett otänkbart alternativ. Helt oglamoröst. Hua! (Plus att det kostade mer än att bo på slottet)

Flickan skulle alltså bo på slottet hela sommaren. Hon var lite rädd för spöken sedan innan, men lyckades övertala sig själv att "visst har folk dött här och visst spökar det, men om jag ignorerar det så finns de säkert inte ändå." Jag vet att det låter som en korkad tanke, men flickan var ganska korkad.

Hur som helst, det första flickan märkte när hon besteg slottet var några handavtryck på väggen. Väldigt små handavtryck av något som skulle kunna vara intorkat blod.


Flickan blev lite förskräckt, men lyckades ändå förtränga detta fakta. Det fanns inga andra alternativ om hon skulle kunna sova på nätterna.

Men En Dag, just som hon höll på att ignorera och förtränga som bäst så hände något dramatiskt! En morgon sa en av flickans sambos "Kom, jag ska visa dig en sak". Karin gick glatt ovetandes med, och det sambon visade för flickan skulle fått vem som helst att svimma och hosta blod. Det var nämligen fotavtryck på golvet! Och inte vilka fotavtryck som helst, nej minsann, utan de såg ut såhär!!


Visst är det dammigt på slottet, men inte så dammigt! Och det bor inga barn på slottet, inte någonstans! Vems är avtrycken? Mystiken tätnar på Slottet. Vem dejtar vem, vem har hånglat med vem, och vem är vems pappa? Följ den spännade fortsättningen när Händerna på Väggen och Fötterna på Golvet fortsätter i en blogg nära dig!

Bögjävel

Min käre Marcus har skrivit en bok: "Bögjävel". De ska även göra en film, och har gjort teasers för att locka producenter och pengar. Här är de:

Tove


Mattias


Fint va?

Håll dig uppdaterad på:

www.marcustallberg.se/bogjavel.htm