Ja, det gick ju inte så bra det där. För er som inte var där och tittade kan jag meddela att den som kom närmast sanningen i röstningen var Elin, som röstade "Pinsam tystnad". Grattis Elin! Men det ska också sägas att de flesta som var där (en resturang) var där för att titta på fotboll eller äta, så det var inte så många som skrattade åt något alls. Det brukar vara på Boulevardteatern där folk betalar 100 kronor och faktiskt vill se BungyComedy.
Menmen, här är mina tankar:
Jag var den som skulle börja, och det sägs att det inte ska spela någon roll, men det gör det för min känsla. Har man sett någon annan kan man lugnas av det, nu var det bara ett proffs innan det var min tur, så jag blev väldigt nervös och pratade gällt och för fort.
Jag lyckades inte få fram mina poänger, för några hängde ganska mycket på tonfall, och det sabbades ju för att jag var nervös. Jag måste alltså ändra i manus, så att det har med orden att göra.
Och så hade jag för mycket att säga, jag var typ tvungen att prata fort för att hinna ändå, och det är inte så bra. Man ska ha ungefär två och en halv minuts material sa de, och det kan jag förstå, för då kan man ta det lugnt och hinna andas och inte vara stressad redan i förväg.
Mycket att tänka på alltså. Men! Nu har jag provat och överlevt, och jag ska vara med i finalen/semifinalen eller vad det blir också. Tror jag. Jag ska ändra och ta bort lite i mitt material och gå på en kurs och sedan ska jag äga scenen!
Hejdå.
onsdag 11 juni 2008
måndag 9 juni 2008
Funderingar
Jag har hittat i ett anteckningsblock små texter som inte direkt passar in någon annanstans, så då tänkte jag självklart "Bloggen!". Jag kommer därför lägga upp små texter lite då och då från och med nu som inte är så filosofiska, men kanske tänkvärda. Jag vet inte, döm själva. Den första kommer här:
I vissa ganska töntiga tidningar där kändisar intervjuas brukar de få frågor som "Vad finns alltid i ditt kylskåp?". Jag har funderat på denna fråga; "vad har jag alltid i mitt kylskåp?", djupt och länge, och jag är lite besviken över resultatet. Det jag kommit fram till är nämligen detta:
Vitlök.
Andra människor har sexiga saker som ost, och filmjölk. Lite tufft smör kanske.
Jag har vitlök.
Hur häftigt är det? Okej, det är jävligt häftigt att äta en hel vitlöksklyfta, men det gör aldrig jag.
Allt som finns kvar är alltså en massa vitlök i mitt kylskåp. Alltid.
I vissa ganska töntiga tidningar där kändisar intervjuas brukar de få frågor som "Vad finns alltid i ditt kylskåp?". Jag har funderat på denna fråga; "vad har jag alltid i mitt kylskåp?", djupt och länge, och jag är lite besviken över resultatet. Det jag kommit fram till är nämligen detta:
Vitlök.
Andra människor har sexiga saker som ost, och filmjölk. Lite tufft smör kanske.
Jag har vitlök.
Hur häftigt är det? Okej, det är jävligt häftigt att äta en hel vitlöksklyfta, men det gör aldrig jag.
Allt som finns kvar är alltså en massa vitlök i mitt kylskåp. Alltid.
torsdag 5 juni 2008
Jag är galen.
Ja, det är sant. De flesta av er som läser denna blogg har väl redan hört det här, men ni får höra det en gång till, plus att ni nu kan tänka "oj, när var det nu igen? Just det, det står ju på Karins blogg" och så kan ni gå in och titta när och var det är. Ja vad bra!
Nu är ni som inte hört detta innan konfunderade och nyfikna och undrar vad nu detta kan vara. Vad är det som är någon gång någon tid, och som orsakat att Karin är galen? Men jag kan lugna er redan nu och säga att det inte är detta som gjort mig till galen, utan att jag är galen som ska göra det.
Detta något är, för er som då inte hört det, fast ni andra kan också läsa det om ni villl:
Stand-up comedy. Eller ståuppkomik som det heter på svenska. Jag ska alltså prova på denna konstform eller vad man ska kalla det, och jag har ångest. Det går till så att man betalar 100 kronor och så får man tre minuter på en scen, för galningar som jag som vill prova. BungyComedy kallas det. Jag kan ju också säga att stjärnor som Björn Gustafsson, Soran Ismail och Petra Mede har börjat sina ståuppkarriärer på detta sätt, så om man faktiskt skulle vilja jobba med detta är det kanske ett bra sätt att börja. Men det tror jag inte jag vill, för jag har just nu ångest som sagt, och delar åsikten att jag kommer göra bort mig med båda mina föräldrar.
Tid och plats för detta är i alla fall, för den som vill bevittna mitt nederlag: 10 juni (tisdag), 19.30, på ett ställe som heter EGO på Kammakargatan 22, gratis inträde.
Läskigt!
Fast jag är lite laddad också.
Dagens citat (nästan dagens i alla fall):
"Men ukkulelen, den är ju liksom som min näsa!"
Nu är ni som inte hört detta innan konfunderade och nyfikna och undrar vad nu detta kan vara. Vad är det som är någon gång någon tid, och som orsakat att Karin är galen? Men jag kan lugna er redan nu och säga att det inte är detta som gjort mig till galen, utan att jag är galen som ska göra det.
Detta något är, för er som då inte hört det, fast ni andra kan också läsa det om ni villl:
Stand-up comedy. Eller ståuppkomik som det heter på svenska. Jag ska alltså prova på denna konstform eller vad man ska kalla det, och jag har ångest. Det går till så att man betalar 100 kronor och så får man tre minuter på en scen, för galningar som jag som vill prova. BungyComedy kallas det. Jag kan ju också säga att stjärnor som Björn Gustafsson, Soran Ismail och Petra Mede har börjat sina ståuppkarriärer på detta sätt, så om man faktiskt skulle vilja jobba med detta är det kanske ett bra sätt att börja. Men det tror jag inte jag vill, för jag har just nu ångest som sagt, och delar åsikten att jag kommer göra bort mig med båda mina föräldrar.
Tid och plats för detta är i alla fall, för den som vill bevittna mitt nederlag: 10 juni (tisdag), 19.30, på ett ställe som heter EGO på Kammakargatan 22, gratis inträde.
Läskigt!
Fast jag är lite laddad också.
Dagens citat (nästan dagens i alla fall):
"Men ukkulelen, den är ju liksom som min näsa!"
Mats Wahlberg, 55
Hejdå. Kanske för alltid! Kan man dö av skam?
torsdag 29 maj 2008
torsdag 15 maj 2008
Karin - the star
Jag har under några dagar både i höstas och denna vecka hjälpt min vackra moder att ha karatepass i skolan för barn. Jag har därför tappert trotsat min knappa sjukdom och pallrat mig iväg till Fridhemsskolan för att undervisa i karate. Eller ja, min roll var väl mer att se häftig ut och visa tuffa saker, för mamma skötte snacket.
Nu tycker ni att jag är kaxig, när jag på detta vis påstår att jag är så väldigt grym, men det är faktiskt inte bara jag som tycker tro det eller ej. När mamma kom hem idag berättade hon nämligen att två av killarna i gruppen vi hade idag ville ha min autograf! Min! Autograf! Förstår ni?! De ville ha min autograf! Min autograf! De ville ha den!
Mamma frågade givetvis om de hade tyckt jag var duktig, och de svarade (underbara barn) "Jaaa" med beundran i rösten.
Jag blev givetvis mycket förtjust över att få skriva min första riktiga autograf, men även lite nervös. Jag har ju ingen ordentlig sådan, eftersom ingen hittills i mitt liv tyckt att jag är särskilt bra på... ja något alls egentligen. Jag hade ju kunnat skriva en eller tre till mig själv, men det känns ändå inte riktigt på riktigt. Så jag fyllde upp två hela A4 med min inte så speciella autograf innan jag skrev den på varsin liten lapp till de ljuvliga ungarna, som mamma ska ta med till skolan imorrn.
Jag är så bra!
Nu tycker ni att jag är kaxig, när jag på detta vis påstår att jag är så väldigt grym, men det är faktiskt inte bara jag som tycker tro det eller ej. När mamma kom hem idag berättade hon nämligen att två av killarna i gruppen vi hade idag ville ha min autograf! Min! Autograf! Förstår ni?! De ville ha min autograf! Min autograf! De ville ha den!
Mamma frågade givetvis om de hade tyckt jag var duktig, och de svarade (underbara barn) "Jaaa" med beundran i rösten.
Jag blev givetvis mycket förtjust över att få skriva min första riktiga autograf, men även lite nervös. Jag har ju ingen ordentlig sådan, eftersom ingen hittills i mitt liv tyckt att jag är särskilt bra på... ja något alls egentligen. Jag hade ju kunnat skriva en eller tre till mig själv, men det känns ändå inte riktigt på riktigt. Så jag fyllde upp två hela A4 med min inte så speciella autograf innan jag skrev den på varsin liten lapp till de ljuvliga ungarna, som mamma ska ta med till skolan imorrn.
Jag är så bra!
onsdag 14 maj 2008
Lite spretigheter
Hej. Jag har på senaste tiden tänkt skriva om en massa saker men inte skrivit om en enda. Så nu blir det ett inlägg med lite av varje.
I karatetävlingen jag skrev om kom jag tvåa. Elin har önskat en bild av medaljen, så här är en sådan:
När vi var i Sälen var jag helt oerhört kreativ och gjorde ett konstverk i snön. Såhär såg det ut:
Liknar lite Jesus tycker jag. Mycket vackert.
För ungefär en och en halv vecka sedan befann sig hela familjen Wahlnöt i Linköping för att gå på ett familjekalas som Axels läxmästeri hade ordnat för sina anhöriga. Det var väldigt skoj faktiskt.
Först under middagen fick vi höra en massa klagosånger om csn och fylleintelligens med mera, och efter middagen var det dans. Jag och Axel och mamma dansade jättmycket. Även pappa och Agnes var ordentligt på G i början av kvällen:
De gick när klockan började närma sig tolv, men jag och övriga familjen stannade tappert kvar och svängde våra lurviga, ty nu äntligen hade DJ:en övergett Linda Bengtzings samtliga hits och börjat spela på lite riktig musik: the glittrish disco!
Jag hann förstå att min bror är väldigt kreativ när han dansar, det var kul att se. Själv stapplade jag mest omkring och viftade med armarna medan jag sjöng med för full hals med fel text i låtarna. Men det var också ganska kul. Kanske inte för omgivningen, men för mig. Fast när jag tänker efter skrattade mamma lite för sig själv när hon tittade på mig i sin paus...
Dagen efter var alla ganska trötta.
Nu är det bara en sak kvar. Jag tror jag har fått en släng av dyslexi. Jag kan inte stava till saker längre. "Otympligare" blev till exempel "Otyplimpligare" när jag försökte skriva det.
Jag börjar bli gammal.
I karatetävlingen jag skrev om kom jag tvåa. Elin har önskat en bild av medaljen, så här är en sådan:
När vi var i Sälen var jag helt oerhört kreativ och gjorde ett konstverk i snön. Såhär såg det ut:
Liknar lite Jesus tycker jag. Mycket vackert.För ungefär en och en halv vecka sedan befann sig hela familjen Wahlnöt i Linköping för att gå på ett familjekalas som Axels läxmästeri hade ordnat för sina anhöriga. Det var väldigt skoj faktiskt.
Först under middagen fick vi höra en massa klagosånger om csn och fylleintelligens med mera, och efter middagen var det dans. Jag och Axel och mamma dansade jättmycket. Även pappa och Agnes var ordentligt på G i början av kvällen:
De gick när klockan började närma sig tolv, men jag och övriga familjen stannade tappert kvar och svängde våra lurviga, ty nu äntligen hade DJ:en övergett Linda Bengtzings samtliga hits och börjat spela på lite riktig musik: the glittrish disco!
Jag hann förstå att min bror är väldigt kreativ när han dansar, det var kul att se. Själv stapplade jag mest omkring och viftade med armarna medan jag sjöng med för full hals med fel text i låtarna. Men det var också ganska kul. Kanske inte för omgivningen, men för mig. Fast när jag tänker efter skrattade mamma lite för sig själv när hon tittade på mig i sin paus...
Dagen efter var alla ganska trötta.
Nu är det bara en sak kvar. Jag tror jag har fått en släng av dyslexi. Jag kan inte stava till saker längre. "Otympligare" blev till exempel "Otyplimpligare" när jag försökte skriva det.
Jag börjar bli gammal.
onsdag 7 maj 2008
Gränsen
Den skiljer barnlivet
och Det Fruktansvärda livet
åt
Innan man passerar
denna gräns i livet
är man lycklig och bra
på alla sätt och vis
Efter passeringen
av denna gräns i livet
blir man olyckligare och sämre
för var dag som går
När man fyllt 20
går det bara utför.
Man är aldrig snyggare
än dagen innan 20
Sedan blir man bara fulare
och fulare
Man är aldrig smartare
än dagen innan 20
Därefter känns allt som är ologiskt
logiskt
Man är aldrig smidigare
än dagen innan 20
Sedan blir man bara stelare
och otympligare
Man är aldrig friskare
än dagen innan 20
Sedan väntar hjärnblödning,
hjärtinfarkt och stroke
Man har aldrig bättre minne
än dagen innan 20
Därefter försvinner allt
som i en dimma
Man är aldrig fräschare
än dagen innan 20
Efter det är hygien
ett obekant ord
Man är aldrig trevligare
än dagen innan 20
Efter detta börjar man skälla
på allt och alla
Man är aldrig så pigg
som dagen innan 20
Därefter blir man
en orkeslös klump
Man är aldrig bättre
än dagen innan 20
Ty efter denna dag
går allt bara utför
Jag fyller snart 20
Detta är vad som väntar:
Demensboende för fula
ointelligenta stela
tråkiga äckliga
otrevliga gamla
människor
Det var bättre förr.
torsdag 24 april 2008
Nu är det dags igen!
"För vaddå?" undrar ni nu. För karatetävling såklart!
Nu på söndag kommer jag att tävla i en tävling som jag inte minns namnet på, återigen i Löthallen i Sundbyberg (närmaste tunnelbanestation är dock Duvbo).
Jag förväntar mig att se en skylt/banderoll/något annat stort med texten "Grönt är nya svart" i det massiva publikhavet! Jag ska inte ta på mig äran för denna fyndiga text, det var faktiskt Eriks idé. Men jag vill ändå ha den i publiken. Jag är ju ingen diva som anser att alla idéer utom mina egna är dåliga. Bara de flesta.
Jag tror att det med största sannolikhet är barntävlingar på förmiddagen, och att man inte behöver dyka upp förrän tidigast tolv, kanske till och med framåt ett. Eller ja, jag måste förstås vara där och registrera mig klockan tio, jippi, men ni kära vänner behöver inte komma förrän senare.
Jag skulle gissa att inträdet ligger runt 50 kronor.
Den som inte kommer, den är moderat!
Nu på söndag kommer jag att tävla i en tävling som jag inte minns namnet på, återigen i Löthallen i Sundbyberg (närmaste tunnelbanestation är dock Duvbo).
Jag förväntar mig att se en skylt/banderoll/något annat stort med texten "Grönt är nya svart" i det massiva publikhavet! Jag ska inte ta på mig äran för denna fyndiga text, det var faktiskt Eriks idé. Men jag vill ändå ha den i publiken. Jag är ju ingen diva som anser att alla idéer utom mina egna är dåliga. Bara de flesta.
Jag tror att det med största sannolikhet är barntävlingar på förmiddagen, och att man inte behöver dyka upp förrän tidigast tolv, kanske till och med framåt ett. Eller ja, jag måste förstås vara där och registrera mig klockan tio, jippi, men ni kära vänner behöver inte komma förrän senare.
Jag skulle gissa att inträdet ligger runt 50 kronor.
Den som inte kommer, den är moderat!
tisdag 22 april 2008
söndag 20 april 2008
Miniorscouter är underhållande varelser.
I helgen har vi haft övernattning med miniorerna. Vi var tio ledare på 16 barn, så det var skönt. Man behövde inte jobba äschlet av sig hela tiden.
Vilket naturligtvis inte betyder att man är pigg efteråt.
I alla fall, detta har hänt:
Johan har försökt röra i köttfärssåsen så manligt som möjligt.
Röda lyktan stopp har blivit utbuad.
Barnen har ropat "Vi vill ha mat!" i klassisk huligananda.
Alla har skyllt ifrån sig på alla minst en gång.
Johan har ätit ett berg av tidigare nämnd köttfärssås.
Ledarna har skrattat hysteriskt åt bajsraukar och annat när klockan slagit sent. Alltså typ halv elva.
Miniorerna har fascinerat tittat på Henke och Kristians speleman-tokdans.
Några upptäckte att man kan öppna luckan på baksidan av dasset och titta upp i rumpan på den som sitter där. Och att man dessutom kunde flytta på tunnan, så att den som ska gå missar tunnan och bajsar på golvet i stället.
Jag har åter förundrats av barn och föräldrars bristande kunskaper i packning.
Ja det var väl ungefär det som var utmärkande för helgen. Vi fick faktiskt sova nästan hela natten! Det kan ju annars vara en sådan grej som man minns - jag fick till exempel ungefär en timmes sömn förra övernattningen. Nu blev det mycket mer. Skönt. Men jag är ändå tött.
Gonatt.
Vilket naturligtvis inte betyder att man är pigg efteråt.
I alla fall, detta har hänt:
Johan har försökt röra i köttfärssåsen så manligt som möjligt.
Röda lyktan stopp har blivit utbuad.
Barnen har ropat "Vi vill ha mat!" i klassisk huligananda.
Alla har skyllt ifrån sig på alla minst en gång.
Johan har ätit ett berg av tidigare nämnd köttfärssås.
Ledarna har skrattat hysteriskt åt bajsraukar och annat när klockan slagit sent. Alltså typ halv elva.
Miniorerna har fascinerat tittat på Henke och Kristians speleman-tokdans.
Några upptäckte att man kan öppna luckan på baksidan av dasset och titta upp i rumpan på den som sitter där. Och att man dessutom kunde flytta på tunnan, så att den som ska gå missar tunnan och bajsar på golvet i stället.
Jag har åter förundrats av barn och föräldrars bristande kunskaper i packning.
Ja det var väl ungefär det som var utmärkande för helgen. Vi fick faktiskt sova nästan hela natten! Det kan ju annars vara en sådan grej som man minns - jag fick till exempel ungefär en timmes sömn förra övernattningen. Nu blev det mycket mer. Skönt. Men jag är ändå tött.
Gonatt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
