Aspinge

Kom ihåg var ni läste det först!

Välkomna!

Nu har mamma tjatat och tjatat på mig i så många veckor att jag ju faktiskt var tvungen att göra mina inbjudningar till studenten. Jag övervägde alternativen och kom fram till att jag och vår dator inte är bästa vänner, alltså gjorde jag det för hand. Det hela var dock jobbigare än jag först trodde, så när jag senare satt och skrev adresser på kuvert var jag så totalt inne i någon slags liten bubbla, så jag missade att skriva åt rätt håll. Alltså inte att jag satt och skrev upponer, jag bara hade vänt kuverten så det såg ganska dumt ut. Antagligen dummare än det låter... Jaja, alla som läser denna blogg är hjärtligt välkomna att deltaga och ge mig fina presenter. Inga fula!
(Den blev ful och pixlig om jag förstorade så ni får klicka på den i stället)


Hejdå.

Fylla år is the shitt!

Alltså fylla år måste ju bara vara bäst i världen. Allt man inte har råd att köpa själv kan man liksom bara få av egentligen ingen särskild anledning. Som till exempel i år: Jag har ju tyckt att det varit så väldigt kul att åka snowboard. Det är dock lite svårt att åka snowboard på asfalt (speciellt när man inte har någon att åka på). Men så en dag gick jag och Elin in på en Stadium-affär för att hitta ett sånt där "knee-support" till mitt stackars knä (ja, det smärtade efter snowboard-åkningen). Och vad får vi syn på? Jo, en bräda man kan åka på asfalt med såklart! Detta var alltså min största, faktiskt nästan enda, önskning till födelsedagen som var igår, och jag fick en!! Kolla vad tuff den, och framförallt jag, är! Med matchande skydd och allt. Kan det bli bättre? Jag tror nog inte det.

Vad är det för snö de har däruppe i Funäsdalen egentligen...?

Dessa bilder är väl egentligen sådana som man helst vill ska raderas om de är på en själv, men jag kunde bara inte begå denna hemska gärning mot alla mina läsare. Jag vill inte beröva er den känslan av... vad ska jag kalla det? Skratt som vällde upp inom mig och bara forsade ut i en enda stor attack då jag själv fick se bilderna för första gången. Så se och njut.












Jag var dock inte bara märklig däruppe, utan naturligtvis även tuffast i världen:

iPod

Okej, jag vet att det här är fånigt, men jag fick ett "fodral" till min ipod idag av pappa, så den inte går sönder när jag åker snowboard. Vilket ju egentligen är helt onödigt, för jag kan ju knappast ha hörlurarna under hjälmen, så självklart tänkte jag inte åka snowboard med ipod, men hur som helst. Jag blev i alla fall väldigt glad, för nu behöver jag ju inte vara orolig över att den lilla prylen råkar gå av. Men det var långt ifrån hur lycklig jag blev när jag såg hur häftig den blev med skyddet på! Alltså titta bara hur superhäftig den ser ut!! Som ett däck typ. Detta är ju grymt.

Glad Påsk

Äntligen! På söndag kommer jag återigen sitta i backen och ynka mig och peta snö ur vantarna, och det ska bli så roligt! Tänk att man inte provade att åka snowboard tidigare. Det är ju faktiskt ganska märkligt, i synnerhet som jag inte alls tycker om att åka skidor. Men hur som helst, nu har jag äntligen gjort det, och så mycket gladare är jag ju nu.
Alla borde lära sig nya saker, man får en sådan kick av det. Det är likadant med trumpeten; minsta framgång känns som en seger, plus att framstegen märks mycket tydligare för man var så horribelt dålig innan.
Hur som helst, nu äntligen är det alltså dags för snowboard igen, och jag lovar att jag ska fixa vackra bilder som ni kan få dregla över, och bli avundsjuka över att ni inte är lika bra som jag.
Hejdå.

Snowboard

Jag har insett att jag inte delat med mig av den vackra konstformen 'Karin åker snowboard', så här är en fin liten bild.

Reflektion

På lovet kom jag att tänka på barn, jag vet liksom inte om jag ska hata eller älska dem... Jag kan säga såhär: när man försöker lära sig åka snowboard i barnbacken får man verkligen se till att passa sig - alltså, de är livsfarliga! Barnen alltså. Och asjobbiga! De är överallt, de kan inte ta liften, de går inte ur liften när de ramlar - de ligger kvar och skriker på mamma fast alla vet att de kan ta sig upp egentligen, de bara orkar inte, de åker jättelångsamt och helt oförutsägbart, de ligger i backen. Som sagt; de är överallt och ivägen. Och när man minst anar det kommer det en som faktiskt lärt sig att åka, men inte riktigt fått kläm på svängandet ännu, farande i 130 km/h så man blir så chockad att man (som själv inte har så superkoll på sin bräda) helt tappar balansen och bryter alla armar och ben man har. Helt klart jobbigt.

Men så kommer man in i raststugan efter några hårda timmar i den eländiga barnbacken, slår sig ner, häller upp lite te, öppnar en kexchoklad, gör sig hemmastadd. Så kommenterar brodern en superhäftig pulka, vilken man självklart blir mycket nyfiken på, så man vänder sig om och får förutom den superhäftiga pulkan (som för övrigt var typ den coolaste jag sett!) syn på ett leende på en liten en som kommer springande mot och förbi en, men på vägen får ur sig ett blygt litet "hej", och man bara smälter ner till tårna.

För samtidigt som de är jobbigast i världen kan de också vara så himmelens charmiga att man bara ler lyckligt resten av dagen.
Nej, jag kan inte bestämma mig.

Based on a book

Once upon a time there was a book.
The book was so boring that only the most boring people in the world could read it without falling asleep.
One day a bunch of kids got homework: they were supposed to read a couple of pages in the book. When their teacher told them the bad news, all the kids fell down on their benches, sighing.
"Noo, please, not that. We'll do anything but please, don't make us read that book!"
But the teacher showed no mercy. They had to read the book, whether they liked it or not.
That night all the kids in the class fell asleep with that book over their faces, just like in the comic books. And the next morning they all woke up and realised, with fear in their eyes, that they hadn't done their homework!
What were they going to do?
Their teacher might manage to read the book, but the kids were kids, and kids don't like boring things.
Anyway, the kids' mothers didn't believe them when thay said they had a stomach ache, so they had to go to school.
The only thing they could do now was to read the book, and just hope they wouldn't fall asleep. They tried on all the breaks between the lessons, but they couldn't do it.
The time just flew by, and suddenly it was time for The Lesson. And none of the kids had still done their homework!
When the teacher found out she cried:
"Oh, I'm very disappointed in you all" And then she continued with a nicer voice "Well, then I just have to read the pages to you outloud"
When the kids heard that they all fell down on their benches again, sighing.
The teacher still lives in belief that the sighs were out of relief.
And the book lives on, continuing to torture kids all over the world.

Vett och etikett i kollektivtrafiken

* Man tar av sig ryggsäcken i rusningstrafik, man trycker inte upp den i nyllet folk

* Man går inte fem i bredd på perrongen i en daggmasks hastighet (eller någon annanstans heller för den delen, men eftersom det var kollektivtrafik som var temat fick det bli på perrongen)

* Man väntar tills andra har gått av innan man går på

* Man stannar inte cirka tre centimeter in i vagnen/bussen och funderar på var man ska stå när det står tio andra bakom en

* Man springer inte nedför trappan för att skynda till sitt tåg, men så ser man att det inte var det tåget man skulle med, så man stannar mitt i rulltrappan och breder ut sig så mycket det bara går, så ingen som faktiskt skulle med det tåget hinner med

* Man står inte och breder ut sig i rulltrappan överhuvudtaget - högertrafik kallas det!

* Man lutar sig inte mot hållgrejorna i rusningstrafik

* Man försöker i alla fall göra något åt ett ledset barn, man låter det inte ligga i vagnen och skrika tills precis alla medresenärer fått tinnitus (såvida det inte är syftet)

* Man tar upp ett säte, inte tre

* Man har inte på musik så högt att alla hör på sin mp3spelare med skitdålig ljudkvalité, speciellt inte 50cent eller någon fånig aqua-wannabe (hur man nu kan vara det)

* Man sätter sig inte på det yttersta sätet om det finns ett längre in, då vågar andra inte sätta sig längst in så då måste de stå, och det är jobbigt

* Man går inte omkring med datorskrivna inplastade lappar där det står saker om ens stackars familj och hoppas att folk ska tycka synd om en och ge en pengar