Är man vanemänniska så är man

Ibland gör jag saker av bara farten, utan att tänka på vad jag egentligen gör, ni vet för att man alltid gjort så. Ja sånt där, låser dörren när man går ut och så vet man sen knappt om man låst eller inte för att man varit inne i en annan värld när man just utfört handlingen, men sen när man går tillbaka och känner på dörren har man ju låst den. Som vanligt.

Men det är ju inte bara såna saker man gör av vana. Sitta vid fel sida av bordet är konstigt. När man är på besök hos någon som har tvålen på andra sidan om handfatet famlar man utan att titta på vänstersidan och undrar var sjutton den är någonstans? tills man inser att den är på höger sida.

Jag är, utöver vanemänniska, sån att jag borstar tänderna ofta. Jag tycker inte om att smaka äckligt i munnen. I mitt jobb är jag dessutom ofta nära andra människor, och jag vill inte blåsa äcklig andedräkt i ansiktet på dem, eller på träningen eller ja ni fattar. Jag vill smaka och lukta gott helt enkelt! Men det finns som alltid en gräns, tex när jag ska ut och springa kvittar det ju egentligen om jag har äcklig andedräkt, jag är ju så snabb så det är ingen som hinner känna hur jag luktar när jag susar förbi. (många jag i den meningen!)
Men trots att jag resonerar så angående tandborstningen kom jag plötsligt på mig själv med att stå och borsta tänderna innan löprundan i alla fall idag. Liksom plötsligt bara stod jag där med tandborsten i munnen och hade hållit på så länge att jag nästan var klar! Och jag tänkte "men vad håller jag på med nu, det här var ju sjukt onödigt". Men jag tror jag kände innan att jag smakade äckligt i munnen (hade käkat tzatse till middag), och då brukar jag borsta tänderna om jag ska någonstans, och det skulle jag ju fast som sagt inte i närheten av någon. Jaja, så kan det gå när haspen är av.

Ett undantag från vanligheten!
De flesta (alla troligtvis) som läser detta vet att jag har glasögon. Och de flesta människor som har glasögon (alla troligtvis) tar av sig glasögonen när de ska sova. Även jag.
För några veckor sedan vaknade jag dock en morgon och tyckte att något kändes lite konstigt. Någonstans mellan dröm och vakenhet kändes det som att jag hade glasögon på mig. Jag kände försiktigt (så försiktigt man kan när man knappt är vaken) efter i ansiktet, och jo minsann! Mycket riktigt hade jag glasögonen på mig! Jag vet inte om jag glömde ta av mig dem på kvällen eller om jag tagit på dem någon gång under natten i sömnen, men vad jag vet är att det aldrig hänt förut.
Sedär, även jag bryter mönster ibland!

Jag skulle vilja komma på någon fin slutkläm av något slag, men det lyckas inte riktigt. Det får bli ett klassiskt
Hejdå.

Andra kvällen på semestern

Vi är på gotland och har en tv med fyra kanaler och igen dvd-spelare, ingen av oss har dator med sig. Perfekt tillfälle för att läsa bok med andra ord!

Grejen med mig är att jag kan inte läsa en bok, liksom några sidor eller kapitel innan jag ska somna på kvällen. Ska jag läsa en bok så läser jag den oftast på mindre än ett dygn. På det dygnet gör jag inte så mycket annat än att just läsa, jag blir som besatt. Äter fort, kissar hårt, allt så att jag så snart som möjligt kan fortsätta läsa!
Denna mani inträffar ungefär en gång om året, när jag för en gångs skull är ledig och därmed har tid till detta något hetsade beteende. Däremellan läser jag ingentings alls, i bokväg. Det blir på sin höjd en och annan undertext när jag tittar på film.

Allt eller inget.

Lite samma sak är det med träning. Börjar jag så tränar jag oftast rätt så många gånger i veckan. Jag vill se snabba resultat, träna för hälsans skull, vad är det undrar min förvirrade hjärna? Jag köttar på och sen blir jag sjuk och lägger av helt. Återupptar efter några veckor/månader. Fast i själva återupptagandet måste jag ändå berömma mig själv för att jag endast tränar två eller tre gånger i veckan, första 1-2 veckorna. Man får inte gå ut för hårt.

En tv-serie som går en gång i veckan är väldigt svår att följa. Hur kan man hålla intresset vid liv? Jag vill veta vad som händer, och jag vill veta det nu! Går det en hel vecka emellan hinner jag ju glömma vad det är jag vill veta ens. Därför sträck-tittar jag oftast serier på datorn. Och kollar på bara ett till, och ett till avsnitt innan jag ska sova. De är ju bara 20 minuter långa.

Jag tror att alltihop mest handlar om att jag är otålig.

Hejdå.

Kalmar skämmer bort mig med komplimanger

Jag må vara löjlig, men när man inte känner sig som en nyponros av olika anledningar, så värmer det faktiskt i hjärtat när någon strör fina ord omkring en. Och jag tar åt mig lite, trots att jag förstås vet att orden från början inte är skrivna direkt till mig.

 

Jag förstår inte att jag tyckte Kalmar-borna var så otrevliga förra sommaren?!

Några sanningens ord.

Man förstår att man inte önskat sig något i födelsedagspresent när man får två nyckelringar i paket. Varsitt paket. (men de är jättefina!)

Man vet att man borde köpa nya skor när man får skavsår av att ha kört bil för långt.

Det är långtråkigt att koka chokladsås. Den jag gjorde ska koka i en timme, jag satte glad i hågen på lite musik och efter vad som kändes som en evighet tänkte jag hoppfullt att "men nu måste ju i alla fall halva tiden ha gått!". Det hade gått åtta minuter.

Det är en stor kontrast att hemma hos sig ha en supermodernt toa-lock som man bara behöver släppa och det fäller i sakta mak ner sig självt, och komma hem till mamma och pappa som har ett tungt porlins-lock. Det är inte lika ljudlöst att kasta ner locket då.

Man får väldigt håriga ben om man inte har anledning att raka dem.

Det är inte väldigt lockande att sätta sig i en bil och köra ensam ner till Kalmar när det känns som att man inte orkar med fem timmar med sig själv.

Att jobba med äldre.

Äldre personer, som oftast äter rätt så många mediciner, är ibland lite förvirrade. Är de inte förvirrade så är de alltsomoftast rätt så sköna ändå. Jag jobbar just nu på geriatriken på Södertälje Sjukhus (fast inte så länge till, iih!), och då träffar man naturligtvis många äldre.

Så häromveckan gick jag in till en patient som är rätt så dålig och knappt kan prata.
Han tittar genast när jag kommer in i rummet upp på mig och börjar ivrigt göra ljud ifrån sig, det liknar tal men jag hör inte alls vad han säger. (jag är medveten om att jag btte tempus mitt i ett stcke.) Efter ett par sekunder börjar han gestikulera ner mot blöjan och då får jag panik! Jag har utbildat mig till sjukgymnast för att slippa gräva i blöjor, jag vill ju bara göra andningsgymnastik! Han stoppar ner händerna i blöjan och börjar gräva så smått och jag säger snabbt att jag inte kan något om blöjor men att jag ska hämta en undersköterska. Undersköterskorna säger dock att de nyss varit och tittat i hans blöja och det är inget fel med den.
Jag återgår till patienten och vidarebefordrar denna information. Patienten verkar dock inte lita på det för han börjar igen gräva i blöjan. Hela jag skriker inombords men jag tittar ändå lite försiktigt och förtvivlat ner i blöjan där han håller i snoppen. Han har en slang som är instucken vilket innebär att han har kateter, och jag säger lite lättat "Men är det katetern du menar?". Då gör mannen en gest ni vet som när man inser något och får en liten aha-upplevelse, släpper genast ner blöjan igen och börjar rätta till med täcket, och så skrattar han lite och klappar mig på armen. Det var alltså inte svårare än så. Man kan ju ändå förstå att det måste kännas konstigt med en slang i snoppen, han kom ju säkert inte alls ihåg när och varför han hade fått den!

De äldre är även flitiga med att ge komplimanger - men det är inte alltid det man är van att få höra. (Okej, nu låter det som att jag får komplimanger jämt och ständigt, så är det inte men ni kanske förstår hur jag menar.) För några veckor sedan stannade en tant upp mitt i en diskussion och sa:
"Vilka fina ögonbryn du har! Alla här har så fina ögonbryn." Och sedan började hon oja sig över sina egna.
Senast igår sa en annan härlig dam, som för övrigt inte hör något alls men ändå inte skriker:
"Men vilka fina naglar du har!"
Jag som alltid biter ner mina naglar och pillar på nagelbanden så de går sönder blev förvånad, men försökte ändå gestikulera ett tack och le lite charmigt.

Det är trevligt tycker jag, och jag kommer nog sakna de gamla litegrann. Fast man får ju faktiskt träffa äldre på vårdcentral också då och då så det ska nog gå bra ändå.

Sockor som jag, appropå äldre, stickat helt själv.

Är det möjligtvis ett tecken på bristande simultankapacitet?

Jag har alltid vetat att jag är rätt så tankspridd och kanske inte alltid gör det mest logiska i alla sammanhang. Tex leta i kylen efter långkalsonger som jag tror jag nämnt i denna bibel förut. Nåväl, på senaste tid känns det som att min tankspriddhet nått en helt ny nivå.

Jag har tillexempel alltid haft svårt för att komma ihåg att stoppa i sladden till vattenkokaren, jag har glatt tryckt på on-knappen och efter någon minut (eller fler) undrat varför inget händer. Och så suckat hopplöst när jag insett mitt misstag. Nåväl, nu har jag äntligen lärt mig att stoppa sladden i väggen - men har istället börjat glömma att trycka på on-knappen! Det verkar helt enkelt som att min hjärna inte klarar att hantera mer än ett moment i processen "sätta på vattenkokaren".

Ett liknande exempel är när jag ska lyssna på musik på tåget. Vi vet ju alla att det tillhör vett och etikett att ha hörlurar på sig när man ska lyssna på pojkband i offentliga miljöer, så jag plockar lamt fram mina hörlurar och börjar reda ut oredan som sladden ALLTID befinner sig i. När jag är klar med detta stoppar jag glatt lurarna i öronen och letar upp musiken på telefonen. När jag så småningom hittat rätt och sätter igång undrar jag en stund (tack och lov inte flera minuter i det här fallet) över varför det är så dåligt ljud, det har jag inte tyckt att det varit innan?! Tills jag inser att jag inte stoppat i sladden i telefonen också.

Detta må vara ett normalt beteende även bland resten av mänskligheten, men jag har inte varit med om det förut om jag rannsakar min egen förvirrade livshistoria. Kan vara lite tröttsamt ibland.

Hejdå.

Återkomsten.

I brist på naken karl i sin närhet får man nöja sig med naken gubbe på avstånd. Inte fy skam det heller!

(Även om jag givetvis föredrar det första alternativet)

Och jag som var så hungrig.

Idag tog mamma ut en fiskgratäng ur ugnen som luktade misstänkt likt typ svampstuvning. (Alla som känner mig någorlunda vet att jag hatar svamp) Jag frågade lite diskret:

"Är det svamp i den där?!"
"Nej" svarar mamma glatt.

"Hm" tänkte jag, men jag antog att hon inte ljög. Eller också ljög hon för att försöka få mig att äta något med svamp i och inte märka det och tycka att det var gott. Vilket jag aldrig skulle gå på, för svamp är äckligt och jag vet hur svamp smakar!
Hur som helst, "Ska jag fråga om det är champinjoner i?" tänkte jag sedan för mig själv. Men nej, alla människor vet väl att svamp och champinjon är typ samma sak så det måste hon ju fatta att jag menar när jag frågar om det är svamp i.

När vi sedan ska sätta oss och äta av fiskgratängen och jag lagt upp lite på min tallrik känner jag återigen en ohygglig svampodör leta sig upp i min näsa, och jag frågar igen "Är det verkligen inte svamp i det här?!". Varpå min kära mor svarar "Nej. Det är champinjonkräm!"

Och jag bara åååååå! Men då kommer det ju smaka jättemycket svamp, en hel kräm av bara mosade champinjoner eller vad den nu består av liksom!!
Det visade sig då att för mamma är inte svamp och champinjon samma sak, men jag och alla andra som inte tycker om svamp tycker att champinjoner smakar precis likadant. Som svamp alltså.

Äckligt.

Jympa är roligt - av flera skäl!

När man går på jympa på friskis & svettis har man oftast fullt sjå med att hålla ordning på sig själv (eller i alla fall jag). Men så finns det stunder då det inte går att undgå att lägga märke till de andra som också är på passet och har fullt sjå - på sitt eget lilla vis.

När jag precis hade upptäckt jympa var jag så inne i mig själv att jag inte såg denna tjej förrän Emma påpekade det för mig. Hon kallade henne för "banan-böjs-benen" eller något i den stilen, och jag förstod snart varför, och även varför Emma störde sig på henne. Hon hade ben som var nästan böjda bakåt sådär ni vet, och hon tyckte att hon hon var extremt snygg, egentligen ganska lik Britney Spears och tjejerna i Pussycat Dolls - ni fattar grejen! Så istället för att göra det mest energikrävande, nämligen stor cirkel med armbågen, petade hon ut den lite käckt åt sidan och såg sådär härligt dryg ut i ansiktet.

Nästa fenomen var faktiskt något likartat, fast istället för att vara en femton-årig tjej med framtidsvisioner var detta en 50+ (eller 60?) tant med förlorade drömmar. Hon körde helt sitt eget rejs med mer poser än jympa. När alla böjde mycket på benen och lutade sig framåt stod hon helt upprätt och typ viftade lite med pekfingrarna. Ungefär så.

Dessa fall var intressanta, men det allra mest underhållande stötte jag på i Kalmar i somras. Jag gick på bas-jympa, eftersom det inte fanns några medel-jympa-pass som passade mig tidsmässigt. Bas-jympa kan också bli ganska jobbigt om man hoppar lite mer än vad instruktören gör, det kan denna tjej intyga! Hon var troligtvis en sån där som går på en miljard intensiv-pass och har grym kondition - men NOLL taktkänsla. När vi skulle twista lite försiktigt, på bas-nivå med mest lite vick på rumpan egentligen, då hoppade denna kvinna högt från sida till sida och viftade frenetiskt på armarna. Varje gång hon landade i golvet lät det högt och ljudligt, och helt i otakt. Hon stod snett framför mig och jag hade svårt att slita blicken från hennes fascinerande beteende. Jag brukar ibland fnissa lite åt mig själv på jympa-pass eftersom det i vissa fall är väldigt svårt och jag inser hur fullkomligt ograciös jag ser ut. Och fnissa åt sig själv är ju okej. Men fnissa, eller faktiskt skratta rakt ut som var min första impuls, är ju rätt så oartigt att göra åt andra människor. Så jag höll inne under passet och log istället brett för mig själv på vägen hem.

Visst är träning roligt för att det är kul att röra på sig - men inte bara därför!

Hejpussses

En upplysning.

Har ni någonsin undrat vad som händer när man kastar lite socker på en väldigt varm platta på spisen men inte vågat prova: ni behöver inte lägre fundera! Ty jag ska berätta det för er!

Det första som händer är att det blir en liten explosion, samtidigt som det låter "popp".
Det andra som händer är att det luktar bränt.

Att kasta lite mjöl på en väldigt varm platta är ett moment som inte alls innehar samma nivå av spänning, det luktar bara bränt.


Är det förresten inte det underbaraste som finns att stampa på en tom äggkartong så säg.